Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiitiuuiititiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiii!iiiiiiitiiiiiiiii!iu SCENEN
SÄSONGFINISH
llllllimiiimilliiiiiiiiimiiiiiiiiiimiiimmiiiiiiiiiMmiiiiiiiimiiiimiiiiiiiiiiimiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiimii
PÅ VASAN
Det lilla älskvärda sångspelet Irån det gamla Wien höll sig
inte länge på Vasateaterns repertoar. Direktionen blev nog
ledsen på den otacksamma publiken och tänkte som så: ja, vill
ni inte suga snällt på en så god slickepinne, så ska ni jäklar
annåda få litet extra strong — cch så släppte den fram Miss
America, en sångfars av tyskt ursprung men med
amerikansk lokalkolorit. Och nog var det tillräckligt extra starkt
alltid, men eftersmaken var inte angenäm! Andra aktens
verkligt smaklösa s. k. situationskomik och tvetydiga dialog var så
pass pinsam att den icke kunde försonas av den mera hyggligt
farsmässiga tredje.
Musiken av Walter Bromme bjöd på en del synnerligen
lättsmälta cch ganska banala melodier, som under hr Meissners
ledning fingo ’bästa möjliga tolkning av orkestern, som för
tillfället förstärkts med ett par extra saxofoner, vilkas
melankoliska klagan i speciellt ett par bluesrytmer voro ganska
bestickande för örat. Margit Rosengren i titelrollen
dokumenterade sitt temperament och sin benskicklighet, som numera
närmar sig akrobatstadiet, cch uppbar ett par vackra klädningar.
Dock må det tillåtas att rekommendera trikåer eller åtminstone
ett par silkesstrumpor — även de vackraste ben mister sin
charm, när de i rampljuset framföras i nakenhet! Lars Egge
roade som makalöst väluppfostrad amerikansk yngling och Elsa
Wallin var en nätt ingenue, medan Ola Isene tillönskas
trevligare uppgifter nästa år! Sigurd Wallén slutligen slog över
fint. En mera aristokratisk typ hade Bror Öbergsson som
marquis de Chantalard, han föreföll också att trivas bättre
i miljön; fäktscenen mellan de båda herrarna hörde till
kvällens poänger.
Knut Martin hör nog företaga en liten studieresa till
Paris, innan han nästa gång ikläder sig älskarrollen i
en fransk fars. Hans Maxime saknade all den eld, verve
och klipskhet, som kan förklara Wandas företagsamma
lidelse och hennes utrop: Och en sådan rackare skulle
jag inte bli gift med! Däremot roade Einar Axelsson som
den yngre brodern, vilken med en cherubins oskuld strax
gör alla kvinnor skamliga förslag. Maskeringskonsten
tycks vara denne unge skådespelare rätt okänd, och
olikheterna mellan hans typer äro inte frappanta; men här
passade en viss älskvärd slyngelaktighet precis och han
var nog den som näst primadonnan träffade pjäsens
rätta ton.
Man saknade Ernst Eklund på scenen. Där fanns
åtminstone två roller som han skulle ha fyllt ut bättre än
de nuvarande innehavarna. Vad regien teträffar, skulle
den säkert vinna på ett ökat tempo. Tänk på gamla
Vasan under dess glansdagar som fransk farsteater!
Almberg Premitz, foio.
Sigurd ’dVdffén som Gfjaplinimitaiön i dit i s s Ulmer i c a
betänkligt ibland men roade dessemellan vanvettigt, inte minst i
sin Chaplinimitation, ett litet mästerstycke. —U.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
