Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiimiimiiimimiimim!iimimmiiiiiiiiiiimiimmmiiiimmiiitmmiiMmiiiiMiiiiimiiiiiiiiiiiiiiii
SCENEN
GENER
— Perukmakarn — perukmakarn — perukmakarn! —
Var i hel—ke är perukmakarn!
Så ljuder upptakten till det stora generalrepet. Bland
smink-stänger och vaselinburkar och glödheta krullningstänger och på
stockar upphängda peruker står han själv, den store mannen
med de mänskliga anletsdragen på sina fem fingrar, och
arbetar så att svetten lackar med mer eller mindre klädda och
mer eller mindre arga herrar.
— Min näsa har kommit på sned, — människa, är detta peruk
för en karl — det är en damshingel, — jo, säger jag, den är
för ett fruntimmer. — Bara ett ögomblick, bara ett ögonblick,
perukmakarn. - Hjälp mig på ögonblicket, jag ska in i första
tablån. — Hör nu, det var då det oförskämdaste, den där skall
inte in förrän i femte akten, — en sminkstång numro elva,
— hör ni inte, jag måste ha en sminkstång numro elva genast,
genast, genast! — — För tusan, bränn inte av mig håret —
aj — hjäääälp!
Påklädarna irra som yra höns mellan sminkrummet och
logerna, överallt är det brått, överallt skall man ha något genast,
ögonblickligen, på sekunden.
— Gå in till herr Petterlund, för Guds skull, han har väntat
i tre kvart och han säger att han går inte in på scen förrän
herr Bomwall har hjälpt honom med vaxtanden — han ställer
in pjäsen, säger han. Gå in i jösse namn, Bomwall, han har
varit boxare i Hagalund, innan han gick till teatern, och han
är förb—t arg!
Skulle, o under, den med näsknådningsgeni par préférence
så olyckligt begåvade mannen verkligen ha lyckats tvåla till
fysionomierna på herrar charmörer, karaktärsskådespelare och
smärre begåvningar före det ödesdigra tolvslaget, så kan man
hålla vad om, att förste älskaren förlorar hängselknappen eller
häller ut mastixflaskan över skjortbröstet. Då skriks det på
påklädare och skräddare så att det ekar genom teatern, och
ridåhissaren går åter till vila för en halvtimme, medan
salongen jäser av ett mulet väntans mummel. — — —
I primadonnans loge är det gråt och tandagnisslan. Himmel,
är detta en klänning, det är ju en säck, som man dragit
över hennes huvud! En säck med sju sorger cch åtta
bedrövelser! Titta här och titta där, och titta fram och titta
bak, det är för trångt, för vitt, för snett, för vint, för mycket
rynkor och för litet fall. Himlar! Men sömmerskan står lugn
som dödskallen i Hamlet och nyper litet här och var och
gnisslar välmenande med knappnålar mellan tänderna.
— Det blir så bra så, en gnutta här och en gnutta där, och
så sätter vi dit en knappnål och höjer litet på den där våden.
Bara ett nyp, ett litet nyp, bara vara lugn, en gnutta här och
en gnutta där ...
I artistfoajén är det trängsel framför den stora spegeln, där
rampljuslamporna mitt på ljusa dagen ge en smula illusion
över masker av alla de slag. Förmiddagssolen, som tittar in
genom fönstren, belyser ett ganska underligt skådespel och
förvandlar den vänaste ingenuesminkning till en hemskt
grinande gipsmask med svarta likskuggor under ögonen och
ilsket syndröda läppar, medan den klara dagern obarmhärtigt
SPORRONG & CO.
PO RTRÄTTM E D AL J E R
Telefon: Namnanrop “SPORRONGS’.
Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.
A L R E P
avslöjar varje rynka och bristfällighet i ett ansikte, där
gröten av smink och puder tiofalt förstorar varje den
underliggande hudens ojämnhet.
Vad är det för människor detta, och vad är det för ett
ställe? Den där långa, aristokratiskt soignerade damen med
den gyllenröda peruken, som ogenerat böjer sig ned för’ att
lästa upp strumpebandet, var kan väl hon höra hemma
tillsammans med de mörkhyade och långhåriga herrarna som
omge henne — cm inte på Dome eller Rotonde i den eviga
frihetens stad, en natt då vårmånen blinkar allt för menande åt
de knoppande kastanjerna på Raspail... Men i doftande,
sil-keslen vit peruk, böljande långa spetsdraperier, med fina mjuka
gester och ett livsklokt, stilla leende glider la grande mére
genom rummet — och väggarnas fläckiga tapeter och nedrökta
gardiner anta en gammaldags förnäm ton av Faubourg St.
Honoré — en rörelse, en gest av en stor aktris, då hon
framför spegeln provar att lyfta näsduken till smala och
bleksmin-kade läppar — och för ögat öppnar sig den långa, svala filen
av skumma cch tysta salonger, där pendylerna knäppa
dramatiska sekunder. Den där lilla gulvita gubbstackarn, han med
puckel på ryggen cch blågrön färg i ansiktet, han hör väl snart
hemma på en begravningsbyrå eller ett alkoholisthem —
sannerligen slår han inte med två fingrar på näsan som om han
ideligen jagade flugor. Lugn! Han ordnar näskittet, som håller
på att lossna. Under lagren av Leichners skäggbottensfärg är
han en ganska beskedlig om också något jazzdillig yngling på
några och tjugo år. Och om någon skulle tycka att den där
raffinerade personagen med livströtta vita kinder och en roués
cyniska leende verkar intressant, så är sanningen om honom
inget annat än att han i levande livet finner syndens högsta
mått vara att slaska hallonsaft ur vassrör på .Grotta Azzurra.
Medan alltså foajén förbereder »repets» konstnärliga sida,
behärskar den tekniska personalen med oinskränkt myndighet
scenen. De nya eller omålade kulisserna, som sedan veckor
mätts och snickrats ihop nere hos maskinmästaren, provas in
på sina platser, beskådas och kritiseras. I salongen sitter
regissören och ger order, och det kan hända att
färgsammansättningar, som i fantasin varit briljanta, nu i avgörandets
ögonblick inte alls är vad man tänkt sig. Då blir det helt
enkelt att dekretera:
— Det där får vi göra om till i morgon — nytt tyg på alla
stolarna i salongsakten, och en annan tragpa till
trädgårds-scenen — den där verkar alldeles för fattig!
Det blir nattarbete, men mannen som skall görat nickar lugnt.
— All right. Det går nog!
Och det går. På en teater går allting. Som måste gå.
Heja — ridån skall gå! Tre dova slag med gonggongen, och
täckelset stiger i höjden. Dallrande nerver, sura miner, ilskna
ord — allt är borta som en dröm. Spelet går lekande lätt,
överlägset, lugnt, tjusande älskvärt över tiljorna. — Om herrn,
som drömmande lutar sig ut mot trädgårdens månsken, rör
sina läppar till några hörbara ord, så trcr publiken att han
säger: »Ljuva natt, hur härligt famnar du icke min älskades
slanka gestalt...»
DAMVÄSKOR
VÅRENS NYHETER NU INKOMNA
♦♦
23 Kungsgatan VASKAN Kungsgatan 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
