Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiMiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiitiiiNiiiiiiiiiiiiuiiiiitiii SCENEN iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiii
MARTIN ÖHMANS PRINSESSA UR TUSEN OCH EN NATT
En pratstund med madame /sabel Ghasal-Ohman
9>PU dsaSef 6f)man med malten vid ratten
Lyckliga Martin Öhman! Upp till konstens tinnar har han
klättrat, många länders operapublik har han erövrat, dess
kritik har han lagt för sina fötter — och nu har han
dessutom hemfört en sagoprinsessa ur Tusen och en natt som
härskarinna i sitt hem och i sitt hjärta! Var om inte i
kali-fernas land skapades dessa stora dunkelt guldbruna ögon,
detta mjukt lockiga nattsvarta hår och denna svagt
oliv-färgade hy? Vad gör det sen om haremsdräkten är utbytt
mot en högst förtjusande europeisk complét av glänsande
benfärgat siden med en pälskant i samma färg, prydd
med en knippa skära rosor — och vad gör det slutligen
att prinsessan sitter uppkrupen i en högst alldaglig soffa
i ett lika alldagligt hotellrum på Strand! Vi kunna vara
stolta att få räkna denna sagoprinsessa som vår
lands-maninna — och det har hon som bekant varit redan länge
genom sitt föregående giftermål med en svensk
perserofficer. Tack vare detta talar hon också en klingande
vacker och ren svenska, nästan utan brytning och så gott
som fullkomligt grammatikaliskt korrekt.
— Jag är född i Tripolis, och mina föräldrar stamma
från Bagdad och Basra, säger den vackra rösten, som
kommer oss att med otålighet längta efter det ögonblick
då vi skola få lyssna till den från operascenen. Min far
är läkare med epidemiska sjukdomar som specialitet, han
vistades mycket på resor och jag fick följa honom, vadan
min barndom och uppfostran förgick under ständigt
flackande mellan Paris, Konstantinopel, Damaskus och
Teheran, som voro huvudkvarteren; mer än högst ett och
ett halvt år stannade vi inte på någon plats. Jag
studerade på franska, som alltså är mitt egentliga språk. När
italienarna kommo till Tripolis lämnade vi staden och
reste tillbaka till Persien, och när jag var 17 år gifte jag
mig där. Min man, som var i tysk tjänst, måste strax
efteråt resa hem till Sverige och vi voro tvungna att taga
vägen över Byssland — ni kan nog inte ana hur förfärlig
den resan var. Det var 1916, alltså under kriget, och vi
befunno oss mitt i fiendens land, till på köpet i Byssland!
Vi hade naturligtvis inga papper som kunde röja oss, men
vi voro ju ändå så gott som prisgivna — en av officerarna
i vårt sällskap försvann i Balcu, och likadant hade det
kanske gått för oss andra, om vi inte hade samlat så
mycket pengar vi kunde och därmed mutat de
revolver-beväpnade kosackerna som eskorterade oss. Det var
hemska dagar och ännu hemskare nätter, då det ju icke fanns
några rum eller logi, som voro hyggliga — jag fick ibland
ligga på ett bord eller en bänk, medan de druckna
kosackerna larmade utanför...
— Men ni lyckades dock till slut komma till Sverige?
svinner han genom en golvlucka för att i nästa uppenbara
sig på en stege uppe vid takrampen, och samtidigt med
de mest halsbrytande krumsprången väser han fram sina
repliker med en kraft och intensitet, som förbluffar.
Den tredje pjäsen, »209,000», härstammar från den
judiske humoristen Scholem Aleichen och handlar om en
fattig skräddare, som vinner högsta vinsten, 200,000 rubel.
Från sin verkstad flyttar han in i en fin salong, får
cylinder och fotsid rock, blir övermodig, spekulerar och
förlorar allt. Återigen är han en fattig skräddare. En judisk
version av Moliéres »Borgaren adelsman». Michoels
spelar även här huvudrollen, och han gestaltar sin skräddare
med lika diskreta medel som förut sin Benjamin. Vid
underrättelsen om att han fått högsta vinsten, då alla
andra tumla om varandra i vild förtjusning, förblir han
ensam stilla. Och ändå, hur mycket säger han icke med
en enkel liten böjning på huvudet, samtidigt som hans
sätt att resa sig upp från en stol låter en ana den
fullständige akrobaten.
Det är emellertid icke de enskilda
skådespelarprestationerna, som framförallt tränga sig fram och fästa sig i
minnet vid dessa föreställningar, utan helheten, den
fullständiga, rytmiska samklangen mellan ord, gester,
scenbild, ljus och musik. Allt blir till medspelande rekvisita,
inrangerat på sin rätta plats i det stora maskineriet, där
ingenting klickar, ingenting är dött, utan allt är
pulserande liv, nerv och vitalitet i kubik. Det är Tairovs idéer
om »Das entfesselte Theater», som man här ser
förverkligade, fast på ett bättre och mera levande sätt än hos
mästaren själv. Fritiof Billquisl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
