Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 13-14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHARD STRAUSS-PREMIÄR PÅ WIENS STAATSOPER
Brev från Scenens Wienkorrespondent
Hugo von Hofmannsthai har i sin text till Richard
Strauss’ Den egyptiska Helena sökt lösa det
klassiska problemet om Helenas och Menelaos’ vidare öden i
anslutning till Euripides. — I inledningen låter han den
egyptiska prinsessan Aithra — som står i förbund med
Poseidon och besitter en viss kunskap i häxkonster —
genom sin allvetande mussla, ett slags antik högtalare,
erfara, att Menelaos’ skepp, på vilket även Helena
befinner sig, plöjer den nordostafrikanska kustens farvatten.
För Poseidons väninna är det en barnlek att låta
stormen med brak och dån driva Menelaos’ skepp till
strand-ning utanför hennes palats. En Paracelsus-nyck, om man
så vill! Spartas härskare släpar in sin otrogna maka
och vill nu äntligen göra allvar av sitt beslut att dräpa
henne. Men Aithra har andra avsikter. Helena
föryngras, och både hon och Menelaos erhålla glömskedrycker.
Liksom hos Euripides får Menelaos föreställningen, att
hans verkliga Helena hela den senaste tiden vistats hos
Aithra i Egypten och att den kvinna, som så djupt kränkt
de äktenskapliga plikterna i Troja, endast varit en
gyckelbild. I omätlig lycka sjunker han i den fagra
drottningens armar. — Den andra akten för oss till ett
prakttält någonstans vid foten av Atlas, dit Aithra på Helenas
begäran fört det kungliga paret till en andra smekmånad.
Glömskedryckens verkan har redan börjat vika, Menelaos’
sinnen mäkta icke skilja mellan den verkliga Helena och
den drömbild, som han skulle ha dödat, och mordlusten
vaknar åter till liv. När ökenfursten Altair och dennes
son Da-ud, vilka båda falla till föga för den spartanska
drottningens fägring, uppträda på skådeplatsen, får hans
svartsjuka ny näring, och han dräper Da-ud som en
andra Paris. Endast genom Aithras ytterligare
ingripande, under vilket hon låter Poseidons ryttare komma till
Menelaos’ undsättning, räddas han från Altairs
blodshämnd. Men Aithra har ännu icke fått sitt lystmäte i
fråga om häxkonster. Hon låter både Helena och
Menelaos tömma en dryck till upphjälpandet av minnet, men
i samma ögonblick som allt står på den gamla hätska
ståndpunkten och Menelaos för tjugonde gången höjer
fortsätta och betydligt utvidga den »turnérörelse», som
Dramaten nu så lyckligt startat i smått.
Till slut ett ord om herr Olof Hillberg — för »absolut
sista gången». Hans sätt att »citera» i hans s. k. svar
(i Scenen nr 8) till undertecknad, har ju redan d:r
Swensson berört. Jag kan därför nöja mig med att
påpeka, att de uppsalarecensenter, som hr H. ogenerat
inblandat i sitt »svar», givetvis ej ha yttrat sig om den
av mig kritiserade föreställningen eller över huvudtaget
om H:ska sällskapet i dess nuvarande sammansättning.
De omdömen som icke skulle »harmoniera» med mina
sin breda, krokiga dolk mot sin falska gemål, förkunnar
Aithra bådas dotter Hermiones annalkande. Makarna
falla i varandras armar, i försoning inför barnet, och
återfärden till Sparta anträdes.
»Den egyptiska Helena» är Richard Strauss’ nionde
opera, och den betraktas av många som hans mognaste
verk. I varje fall kan man betrakta den som ett slags
kompendium, där man möter mästaren i hans fullaste
skaparekraft. Strauss har många strängar på sin båge,
och han låter här alla pilarna susa. En kritiker har sagt:
»Elektra i den nya operan heter Menelaos», och det är
träffande. Men »Den egyptiska Helena» är till stora delar
starkt lyrisk, och det är kanske lättare att känna igen
Strauss från »Rosenkavaljeren» och framför allt
»Ariad-ne». — Med grandiosa tre-klanger i moll går ridån i
höjden, och även i fortsättningen finnes det mycket
mässing. Men brorslotten faller dock på det lyriska, som det
uppenbarar sig redan i första scenen mellan Helena och
Menelaos. Det lyriskt-melodiska löper vidare i underbar
välklang genom hela första akten, i fiss-dur, f-dur,
dess-dur och slutligen i mjukaste e-dur, ett milt berusande
kärleksmotiv. Den musikaliska höjdpunkten i första
akten nås i den praktfulla terzetten i f-dur mellan Aithra,
Helena och Menelaos efter förtärandet av
glömskedrycken. — Helenas solo i andra aktens början är äkta
strausskt; de höga versslut, med vilka det rör sig, ställer
stora krav på rollens innehavarinna. Lika djupt ligger
Altairs kvartmotiv, under det att vi i Da-uds aria finna
en klar italiensk balladton, som nästan förbluffar.
Aktslutet med sin mättade terzett är en verklig operalösning.
Wiens Staatsoper hade förlagt premiären till
festveckorna — den 11 juni — och succén bar en fests alla
kännemärken. Strauss har skrivit Helenas parti för Marie
Jeritza och den berömda sångerskan vann en lätt seger, mer
än värdigt sekunderad av fru Angerer som Aithra.
Gunnar Graarud som Menelaos verkade såväl musikaliskt som
dramatiskt något tung. För regien stod d:r Lothar
Wal-ierstein, för utstyrseln, som vanligt, prof. Alfred Roller.
Wien i juni 1928. Kassian.
gäller H:s sällskap för åratal tillbaka! Om den »Mäster
01of»-representation, som jag kritiserat och saken gällde,
finns i hr H:s s. k. svar ej ett enda ord.
Jag beklagar gärna än en gång herr Hillberg och
hoppas, att han skall ha mera tur med ett mindre
krävande program. »Landsortsartist» et consortes kunna
däremot gärna spara sina kopparslantar, då jag liksom
väl de flesta människor ej befattar mig med anonyma
brev.
Uppsala i juni 1928.
Pir Ramek.
T* ANTIKHANDEL STINA SWANBERG VÄSTRA TRÄDGÅRDSGATAN 17 Uppköper och försäljer alla slag av antikviteter. |ooo|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
