Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 15-16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MUSIKALISKA ROLIGHETER -
och annat nytt på Cirkus
Ett par av de förnämsta
attraktionerna i Rolfs augustiprcgram ha
visserligen icke anlänt när detta
skrives, men icke desto mindre kan man
anteckna åtskilliga nya glädjeämnen
i den flotta och omväxlande revyn,
som sannerligen icke blivit lidande
på de jämförelser med importerad
scenfröjd man i sommar haft
tillfälle att göra. Rolfs akrobatiska
danspar n:r 2, Yola och de Winton,
kunde kanske inte överträffa sina
förträffliga föregångare, men de
stodo fullt au niveau med dem, vilket
ju är fullt tillräckligt. Man kan väl
inte säga riktigt detsamma om den
nye komikern, Franski, som skulle
efterträda Rich Hayes,
mästerjonglö-ren. Monsieur Franski, som är
belgare till börden, är egentligen en
rencdlad clown, som misslyckas lika
ofta som han lyckas med sina trics
— men vad betyder det bara han är
rcl gl Ty det är han, cch hans
komik är av det enkla cch omedelbara
slag som måste locka varje åskådare
med barnasinne till skratt.
En förbluffande skicklighet
ådagalägger däremot mr Ristori, som är
akrobat, dansör och violinvirtuos — allt
gtislori Iä samma gång! Man kan sanner- grans&i
den glada visan »Gossen gick sig ut en aftonstund», men
fick i stället ägna mig åt att resa upp den s. k. stugan vilket
inte var så lätt, men med tillhjälp av Anna lyckades jag få
den på fast fot cch kunde återgå till handlingen.
Kyrkscenen där Anna har det så svårt och sjunger så
känsligt blev ett enda skrattnummer. När hon sjöng »Se
där fladdrar han», så kom en hund från publiken sakta
fram-klivande och började nosa på henne samt deltog på
mångahanda sätt i spelet till publikens stora förnöjelse.
När prosten håller sitt förmaningstal till de båda
gubbarna, ansåg mitt så snillrikt konstruerade kyrktorn att det var
på tiden att bidraga på ett mer aktivt sätt, så det kom
ned-åkande mitt i gruppen, vilket ju inte heller kunde skapa den
allvarliga stämning som bör vara rådande i denna scen.
Innan vi började nästa tablå fann vi det vara av nöden
att tända den omtalade lampan, så att en gubbe, som hjälpte
oss med litet av varje, klev in på scenen, beväpnad med en
stege och väckte naturligtvis berättigad munterhet. Han
stannade länge och väl uppe i trädet trots att vi försökte att
g>e honom tecken att komma ned, men som han inte hade
lyckats att tända ilampan ansåg han att han borde stanna
kvar och undersöka felet.
Publiken började bli otålig över det långa uppehållet, i
synnerhet som det började mulna ganska betänkligt, så att
jag beordrades att kliva upp till lampskötaren cch försöka
att få ned honom och få bort stegen så vi kunde fortsätta.
En ganska hetsig dialog utspelades mellan Anders cch
gubben i trädet utan att jag fick ned honom, han hade lovat att
tända lampan cch när det var klart skulle han komma ned,
men inte förr. Det var inte annat att göra än att ta bort
stegen, och så börjde vi spela till stor glädje för publiken,
som tittade mer,a på »belysningmästaren» än på oss spelande.
Nu började det cckså att småregna så att situationen var
allt annat än muntrande, och till råga på eländet började
gubben att hojta om stegen, sedan han fått klart för sig att
det var lönlöst att få fyr på lampan. När Anna och Prosten
smet bakom en buske, för att därmed markera att de rodde
ut på sjön, skrek han med full hals: »Stå inte där och smussla
med flickungen utan ta hit stegen!»
Innan vi började sista tablån måste vi kliva in med stegen
cch få ned den skrikande och svärjande gubben, som ilsket
knöt näven åt publiken när den applåderade åt honom.
Regnet tilltog allt mer så att en del av publiken troppade av.
men största delen ville se dramat till slut, så det var bara
att spela på. Vi hade naturligtvis inga klädloger utan
klädde oss i buskar, så att både vi cch våra kläder voro
genomvåta — utom den ärade kollega som spelade Jan Hansson,
han tog helt enkelt på sig sin regnrock utanpå kostymen
samt galoscher och fullbordade utstyrseln genom att under
bröllopshögtidligheterna spela sin roll med paraply.
Under slutscenen, som spelades i ösregn, rann båda
papp-stugorna bort så att scenen såg ganska skövlad ut, vilket
även kan sägas om de spelande — utom Jan Hansson i
regnrock, paraply och galoscher.
Friluftsteater kan vara stämningsfullt.
Valdemar Dalquist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
