Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii......ni..................................................Minn....mi S C E N E N iiiiiniiiiiNiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiii
TEATERCHEFEN SOM BÖRJADE I TEATERKÄLLAREN
Ernst Eklund, Komediteaterns chef, firar i höst 20-årsjubHeum med Tha/ia.
Konstens lockande och tjusande bana kan inte bara
vara törnbeströdd, den kan också slingra sig i de mest
överraskande kurvor och krumbukter, och Ernst Eklunds
i dagarna 20-åriga vandring under Thalias tempelvalv
ger en levande illustration till denna gamla sanning.
— Det ska’ tusan vara teaterdirektör, sa’ gamla
Sjö-wall — men att Ernst Eklund inte låtit avskräcka sig av
detta klassiska varningsrop, därom vittnar den brinnande
företagsamhet och oförfärade gåpåarlust, den sega energi
och den okuvliga viljekraft, som fört honom, den fattige,
föräldralöse skolpojken, upp till teaterledarens avundade
men visserligen inte alltid avundsvärda ställning.
Det är alltså i höst jämnt två decennier sedan
Komediteaterns chef kände konstens heliga eld låga i sitt unga
bröst med sådan oemotståndlig kraft, att han utan
betänkande övergav den säkra om ock icke så vidare feta
kaka staten bjuder sina i kungliga postverket anställda
tjänare, för att pröva sin lycka på de bräder som sägas
skola ge en idealiserad föreställning om vår syndiga
värld. Detta beslut förestavades säkerligen till icke ringa
del av den omständigheten, att den unge postnotarien
ansåg det vara sin skyldighet att söka förränta det enda
tillgängliga kapital varöver han förfogade och som av en
välvillig försyn placerats som en ganska lätt upptäckt
guldådra i hans strupe. Man har anledning antaga att
dessa naturaförmåner uppdagats redan på ett tidigare
stadium, ty innan han ännu själv kunde ingripa i sitt ödes
formande placerades den unge skolgossen under en ledning
och i en miljö, som förde mot ett levnadsmål, vilket ofta
om också ej alldeles rättvist plägar placeras i en
motsatt riktning mot skådespelarens, nämligen prästens.
Efter nödtorftiga sångstudier i Stockholm blir Ernst
Eklund hösten 1908 engagerad av den då i sitt flor
stående teaterdirektören och Trollkarlen vid Nilen Anton
Gambetta Salmson till dennes opera- och operettsällskap,
och hans vackra baryton skänker honom förmånen att
första gången han beträder tiljorna få axla den
herme-linsbrämade kungamanteln i »Konung för en dag». Bland
operettroller som under denna hans första teatérsäsong
anförtroddes honom av en direktör, som tydligen icke
drog sig för att ge plats åt de unga vid sin trupp, var
doktor Falcke i »Läderlappen». Nästa säsong har han
övergivit beskyddaren vid Nilens stränder samt spelar
Gaspard i »Cornevilles klockor» och andra operettroller
hos Trobäcks sällskap. För att därefter få pröva sina
möjligheter inom det dramatiska facket går han över till
Selanders sällskap, där han äntligen når alla unga
skådespelares eftertraktade mål, förste älskaren. Och denna
uppgift, som blir hans dramatiska debutroll, får han i
det svenska originalet med den något krystade titeln
»Lju-garlars på Sanningsvallen».
Men efter tre års kringflackande på Thespiskärran,
som då ännu inte fått ballongringar under hjulen, lockar
Stockholm, och när Knut Michaelson inviger sin och
Gustaf Collijns nya Intima teater får Ernst Eklund en
plats i själva öppningsprogrammet, även om det bara
blir — i källaren. Och så låter han huvudstaden för första
gången höra sin granna baryton ur källarvalvets djup
på den teater, som han ett dussin år senare skulle styra
från direktörsrummet. Han hade nämligen anförtrotts
»En gondoliärs» uppgift, som inskränkte sig till att
sjunga Lange-Mullers serenad, vilken var inlagd som ett
stämningsmoment till de många andra i
öppningsprogrammet, Drachmanns »Renässans». Samtidigt
debuterade för övrigt även en annan blivande teaterchef,
nämligen Erik Wettergren.
Dét blev kappast mer än uppgifter av detta
»underordnade» slag som kom den unge skådespelaren till del
vid denna scen, men som han icke desto mindre lyckats
göra sig hörd av publiken, blev han nästa år engagerad
till de ranftska scenerna, där han under en säsong ibland
sjöng på Oscarsteatern, ibland talade på Vasan. Som han
hade mest framgång i det förra fallet beslöt han att vidare
utbilda sin stämma, och den följande vintern koncentrerar
han sig på sånglektioner för fru Hofer.
Spelåret 1914—15 känner han sig för första gången
som sin egen direktör och ger sig ut på en för övrigt
lyckad operaturné. På programmet står »Tosca», där
han själv sjunger Scarpia mot ingen mindre än Rosa
Grunberg i titelrollen. Och ett första gryende bevis på sin
goda näsa som teaterledare är han på väg att här ge,
då han vill engagera — Martin Öhman som Cavaradossi!
När sedermera generalkommissarien i Göteborg och
generaldirektören i Berlin Harald Adelsohn ett år (1916—
17) försöker sig som teaterledare på Blancheteatern och
specialiserar sig på bland annat små enaktsoperor, övergår
Ernst Eklund till denna lilla scen, där han året därpå
blir sin egen chef, därmed inledande sin
teaterdirektörs-bana.
Kan Ernst Eklund sålunda i dessa dagar fira sitt
tjugo-årsjubileum med Thalia, så har han under mer än hälften
av denna sin teaterbana hittills varit teaterledare, och
det faktum, att han som sådan lyckats rida ut en av de
svåraste stormar som kanske skakat vår teater, talar
fördelaktigt om de goda egenskaper varmed han är
beväpnad för att styra en så lättkrängd skuta. Han har
måhända förvirrat med rätt märkliga kontraster i sina
ledaretalanger. Man — det vill säga den bistra kritiken
— har kunnat peka på vissa ömma punkter såsom ett
till synes väl ensidigt friande till en billigare
smakriktning med ty åtföljande mer lättköpta segrar, men man
får härvid inte glömma de hart när oöverstigliga
hinder, som möter en privat teaterledare i tider som dessa,
då salig Sjöwalls bevingade ord i teaterns tävlan med
andra mindre ädla men mer lockande nöjen, i
efterkrigsårens brist på en värdefull och lämplig repertoar och i
den allmänna penningknappheten har större skäl för sig
än någonsin förr. Initiativet med Konserthusteatern vi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
