Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E N
4 0-Å RINGS
FÖDELSEDAG
Sann skildring av jubilaren själv
En vis redaktien kan fråga mer än fem dårar kan svara på
— vad skall då en ensam stackare svara, när han anfalles med
frågan hur det känns att fylla 40 år, och hur denna riksviktiga
dag avlöpte!
Jag vet ingen annan råd än att jag får försöka se saken lite
i stort, och alltså förmoda vi att det tillgick ungefär som
följer:
Jag vaknade morgonen den 23 sept. nådens år 1928 av att jag
tyckte att huset höll på att kantra. Efter att ha gnuggat ögon
och öron lyckades jag få klart för mig att det var någon slags
körsång och så småningom upplystes jag om att det var O. D.,
som började uppvaktningarnas rad.
Kören klämde just i med »Stå stark», och som jag alltid är
lydig, ville jag rusa upp och ställa mig, men jag tillsades
vänligt men bestämt att ligga stilla.
Efter »Vår sångarhyllning tag», som jag verkligen tog emot
mycket flott, kom min husassistent (det heter visst så) och bad
att få säga upp sin plats; hon hade fått finna sig i mycket
under ett oroligt år hos mig, men någon måtta fick det ändå lov
att vara.
Efter ett par rungande leven gick O. D. och husassistenten
stannade — tills vidare.
skimra genom revyn, lätta som de luftballonger, vilka
sväva över scenen och lätta som alla de unga förtjusande
danserskor Charell även denna gång för i elden. Revyn
är inte kort och inte heller kvick, men skön och chic.
Berlin i september, Jessica.
Jag hade just mottagit omfamningar och diverse andra
dyrbarheter av min familj, då det ringde på dörren och
Dramatiska Teaterns chef, Wettergren, belyst av tvenne strålkastare,
höll ett ståtligt anförande — han höll förresten inte bara det,
han höll en pjäs också i sin högra hand och en bukett rosor
i den vänstra — och önskade mig välkommen till den enda scen
han ansåg vara värdig att nötas av mina breda skosulor.
Dessutom överlämnade han ett ark papper och kuvert särskilt
avsedda för privatbrev till pressen.
Samtidigt framträdde Tor Hedberg som representant för
firman Rembrandt och son.
Jag hade under tiden kommit ur sängen och i min
morgonrock av chiffonsammet med krage och uppslag i axminster
och knappar i imiterad mässing, då det plötsligt hördes ett
oväsen, som höll på att spränga oss i luften. Min unge
begåvade brorson, som dagen till ära tjänstgjorde som någon slags
tamburmajor, meddelade att det var Svea livgardes musikkår,
som bringade mig en hyllning i toner — och såna toner!
Förutseende som jag är, sprang jag ögonblickligen ut i köket och
ökade på lönen till den jungfru, som ville flytta redan när
O. D. gjorde mig den äran. Vem vet vad hon skulle gjort
under dessa verkliga skrällar, som för all del klingade mycket
mäktigt.
Efter några väl valda ord av Regementschefen avblåstes det
hela med Tapto, som resulterade i att ett fönster i trappan
sprack och fyra av mina grannar sade upp sina hyreskontrakt.
Jag passade nu på att plocka på mig en lätt förmiddagsdräkt
och ett för denna dräkt lämpligt småleende och var så redo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
