Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Revolutionsfilmerna översvämma fortfarande, men en
naturlig övermättnad gör att man knappast helt uppskattar genren,
även då den företrädes av så pass förnämliga verk som Den
röda stormen från United Artists. Man kan
amerikanarnas syn på saken utantill numera, de stolta aristokraterna,
de hemska fanatiska och blodtörstiga bolsjevikerna och den
ädle »mannen av folket», som i sista scenen trots allt förenas
med sin själs älskade, den sköna furstinnan, som han räddat
undan de röda horderna. Sam Taylors regi utmärker sig
visserligen för en viss måtta i kulörerna och den goda uppsättningen
och rappa farten göra filmen mycket underhållande, men man
har lagt det hela alltför mycket på stjärnspel och närbilder,
varav filmen överflödar. Ty John Barrymore är en skicklig
skådespelare och han vet sina medel som få, men det kan ändå
bli litet för mycket av det goda. Och han kan någon gång få
över sig något medvetet, manierat, som förtar verkan av hans
spel. Camilla Horns yttre typ är inte så särskilt välfunnen för
den ryska furstinnan, men hon spelar med liv och själ och
ansiktet är vältaligt, om också icke precis så underskönt, som
reklamens megafon vill göra gällande.
Det var därför verkligt intressant att för en gångs skull få
en skildring av det röda upproret från mera autentiskt håll, fri
från romantiska ingredienser och uppdiktade personers
lidanden. Eisensteins revolutionsfilm äger nämligen intet av allt
detta, det är ett av allt att döma ärligt försök att genom de
rörliga bilderna — och Gud ska veta att de i detta fall voro
tillräckligt rörliga! — söka ge en bild av detta folkuppror och
dess organisation. Naturligtvis är ämnet här behandlat mera
partiskt än någonsin förut — men det är i alla fall en viktig
part, nämligen den aktiva, revolutionärerna själva, vars syn
på saken likaledes kan ha rätt att påfordra uppmärksamhet
hos filmpubliken. Och Dagar som skakat
världen är en ganska märklig film, inte bara genom sitt
innebal I utan även genom sin tekniska behandling. Man skjuter
över målet på ett betänkligt sätt, det är sant, och de flimrande
bilderna, långa stunder utan något som helst sammanhang,
allegorier och döda ting, som symbolisera skeendet, allt detta
som rasar förbi i vildaste tempo, bli naturligtvis ofta enbart
tröttande. Upprepningar, orimligheter och den ensidiga
uppfattningen äro även faktorer som väga tungt vid en bedömning av
filmen. Det hela har emellertid blivit en låt vara feberaktig och
partibetonad illustration till »ett blad ur en nations historia»,
som Eisenstein själv kallat det, men en illustration, som har
sitt stora berättigande vid sidan av de falska och
kvasiroman-tiska, som filmen översvämmat med. Är det däremot menat
viola cornuta lysa i alla bergsskrevor, och solen skiner på
spa-lierpäron och svarta, daggiga klarbär. Nyponbuskarnas röda bär
lysa långa vägar, och högst uppe i utsiktsbergets rönn skrattar
en skata.
— Det betyder tidig ’vinter, säger min vän Karlsson,
grundläg-garn, som går nere vid vattenbrynet och cementar stenmuren
mot havet. Karlsson är den mest strålande illustration till
begreppet den glade svenske rallaren som jag någonsin skådat.
Politiken och valena har han på sina fem fingrar, och delger
mig gärna sina åsikter om Systemet, som han anser vara roten
och upphovet till allt ont. Skriker gör han när han talar, och
som hetsande bolsjevikpropaganda eller ett förhärligande av
sovjet, vilket man knappast har anledning tro, ha vederbörande
misslyckats ganska grundligt. Ty därtill är skildringen både för
realistisk och för saklig.
Filmversionen av Onkel Toms Stuga, Harriet
Beecher-Stowes’ stridsrop mot negerslaveriet, en av världens mest lästa
böcker, har nu efter lång förhandsreklam nått oss och blev en
vacker framgång för Universal, från vilken den utgått. Filmen
skildrar utan överdrifter eller med ■ onödigt understrykande av
det sensationella, de arma negerslavarnas lidandes historia, då
de som boskap gingo ur hand i hand med piskan ständigt
vinande över sina huvuden. Bland de många ypperligt funna
typerna fäster man sig vid James B. Love, Onkel Toms
framstäl-lare. Dock äro hans öden egentligen rätt förbisedda i
jämförelse med kvarteronkvinnan Elizas, som mera helt skildras.
Hennes krävande roll innehaves av Marguerita Fischer, som här har
en utomordentlig come back. Filmens kanske bästa prestation
är dock den lilla negertösen Topsy, full av äkta, omedelbar
känsla; scenen mellan henne och slavägardottern Eva hör väl
till filmens främsta. Spelet för övrigt gott på alla händer och
regien ypperlig.
I storstadens natt, en på det hela taget rätt enkel
filmberättelse, som dock har förmågan att fängsla. Den manliga
dubbelrollen innehaves av Richard Barthelmess. Av hans båda
framställningar — den unge advokaten och hans broder, slusken,
kvarlämnad som död i Ryssland under ett judeuppror, då
familjen undkom till Amerika — är man döck benägen att giva
högre betyg åt Richard Barthelmess orakad och i usla paltor
än i välpressad och f. ö. soignerad skepnad. Den egentliga
kvinnliga huvudrollen, Lina Basquette, lämnas rätt obeaktad, medan
Margaret Livingstone som den till undergång predestinerade
flickan gör en god karaktärsstudie. Som den godmodige fadern
möter man Warner Oland, som här visar prov på sin mångsidighet.
Nakendansösen är en underhållande historia från
inflationstidens dagar, då landets ädlaste män tvingades gå från
sina gods som varit deras i generationer, och deras döttrar i
hemlighet dansade på revyteatrarna för att förtjäna sitt
uppehälle. Arlette Marchal i huvudrollen var fager och behaglig, men
man skulle önskat litet större rörlighet. Filmens bästa typ var
otvivelaktigt Heinrich George som nyrik penningfurste.
D’Arrast är en skicklig regissör, som arbetar mera i
kammar-stil — med små eleganta detaljer och utan braskande regitrick.
Efter att tidigare ha regisserat Menjou-filmer har han ju en viss
vana vid salongskomedier och hans senaste, Den farliga
svär gör han så själva den onde kunde bli avundsjuk, och
brännvin säger han aldrig nej till. Men en ärans man är han,
Karlsson, och arbetar gör han som en hel karl. Sedan han välvilligt
lovat att komma och hälsa på mig i Stockholm inbjuder han mig
till besök i sin ägandes stuga tvärs över viken.
— Ja, men vad säger Karlssons fru om jag kommer och hälsar
på — vågar jag invända.
— Fru — fnyser han föraktfullt — inte i helsike har jag
någon käring inte — men hushållerska det har jag förstås — man
väljer vål sina objektiv!
Göteborg i september 1928. Mr. Felden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
