Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
...i.ni........ SCENEN ...........i.ii...ii.nu»
träda sin anställning som guvernör för den unge
hertigen och att han ej får gifta sig, då man vid hovet haft
allt för dåliga erfarenheter med gifta guvernörer. Goethe
nekar att överge Friederike. (Här kommer nu det
vanliga uttjatade operettmotivet in). Friederike avstår från
Goethe, då hon får veta vilket offer han vill göra för
hennes skull, avskedar honom och går med döden i
hjärtat och skrattet på läpparna ut i balsalen. I vredesmod
far Goethe till Weimar. Friederike väntar i åtta långa
år på sin ungdomskärlek, avslår de bästa
giftermålsanbud och lever blott för minnet av sin korta kärlekssaga.
Efter åtta år kommer geheimerådet Goethe, en av
Wei-marhovets främste män, till Sesenheim med storhertigen
av Weimar, träffar Friederike men måste åter gå, sedan
han svurit henne, att han alltid kommer att tänka på
henne med kärlek och hon i sin tur bedyrat, att den,
som älskat en Goethe, aldrig kan älska en annan man.
En ny Lehår
Det första ordet i det tredje kapitlet måste bli att
Lehårs musik — gudskelov — är så långt avlägsen från
jazzoperetternas man egentligen kan tänka sig. Lehår
är vid det här laget ganska nära sextiotalet, och dock
.ger han sin publik nu, sedan han komponerat operetter
ett kvarts sekel, en alldeles ny Lehår. Så melodiöst, så
varmt, så smekande, så innerligt har han aldrig
komponerat. Det är som om han, ehuru han ser yngre ut än
någonsin, höllo vi på att säga, dock med världsmannens
litet trötta men eleganta gest sopat bort allt bric å brac
från sitt arbetsbord och fördjupat sig i minnen från
ungdomens dagar. Anspråkslöst kan man ju inte precis
kalla företaget att komponera musik till de av Goethes
dikter, till vilka Schubert och Beethoven redan skrivit
odödlig musik, men redan »Röslein, Röslein, Röslein rot», till
vilken Friederike var modellen, samt »Mädchen, mein
Mädchen wie lieb ich dich», vittnade om att Lehår här
med framgång upptagit Schuberts och Beethovens mantel.
Hans musik skall framför allt sjungas, på spelet ställer
libretton ej stora fordringar. Men ej ens dessa senare
uppfyllas av operasångaren Richard Tauber, som är en
korpulent, bredbent, klumpig Goethe, åt vilken man
oemotståndligt måste le. Men sluter man ögonen, är
Tauber underbar. Hans sångkonst blir bättre år från år,
hans röst större och vackrare och hans ekvilibristprov
att sjunga romansen »Mädchen, mein Mädchen» fem
gånger i olika form, från brusande tonsvall till det finaste
pianissimo och varje gång vackrare, göra ej många
sångare honom efter.
Käthe Dorsch är den tyska scenens innerligaste,
skäraste, finaste, intelligentaste och mest rörande
skådespelerska. Hon har sjungit Lehårs, Falls och Strauss’
operettprimadonnor, men hennes olyckliga bondflicka i
Hauptmanns »Rose Bernd» står dock för undertecknad
som hennes största skapelse. På sätt och vis är hennes
Friederike dock lika stor. Ty av denna schablonmässigt
tecknade figur gör hon ett konstverk av kvinnlig
uppoffring, av flickaktig charm, av innerlighet och tyst, djup
förtvivlan. Gerda Marcus.
9Ldo[f ’JSisHa som Skrins au[ ocf) 6a(etten i Sista v a [sen, Almberg & Preinitz, foto.
’Dasateaterns succespvogvam, som afftjämt går föv fuffa fjus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
