Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATRASK, högtänkare OCH DIPLOMATER
Av ARTUR MÖLLER
(g östa Skman som ^foe fMeng ocf) Olune Garfsten som O1 fom Almberg £ Prcinitz, foto.
i fPatvas/cet på Oscarsteatern
När ridån gick upp för säsongens första urpremiär
på Oscarsteatern, trodde sig en stor del av den
förväntansfulla publiken förflyttad till det stora landet i väster,
och det var förlåtligt nog. En nordtysk stad med ett
sådant komplex av skyskrapor torde inte stå att uppleta.
Men lsaac Griinewald har velat göra någonting fantastiskt
och effektfullt, och för ett sådant syfte har han tryggt
kunnat räkna med författarens sympati.
Verklighetstrohet och saklighet höra ju inte till kännetecknen på
Hjalmar Bergmans konst. Liksom den semitiske hjälten i
Patrasket har han sin styrka i fantasien, och i
en hymn till fantasien utmynnar stycket. I litteraturen
underlättas dess arbete högst avsevärt om man kastar
sannolikheten över bord.
För att skriva en succéspjäs är det emellertid inte
nog att vara diktare; fäsören måste också ha ett finger
med i spelet. Hjalmar Bergman saknar inte blick för
vad som gör sig. »Patrasket» visade sig också vara ett
verkligt speldrama med ett ypperligt typgalleri, en
levande dialog och flera energiska scener. Det enda som röjde
något av svensk valhändhet var finalen, som kom alldeles
för sent, sedan den dramatiska konflikten var uppklarad
och en upplagd logisk sluteffekt försutten.
Författaren hade skäl att känna sig nöjd både med
dekoratören, regissören — John Brunius — och de flesta
aktörerna. Gösta Ekmans sangviniske, rödhårige jude
hade besegrat oss redan i den första, ypperliga scenen
med stadsbuden. För min del sätter jag en sådan
skapelse som denne Joe Meng vida högre än
förvandlingskonstnären i »Broadway». Den smidighet och trollkonst
som här är av nöden ligger på det andliga planet — att
krypa ur sitt germanska skinn och leva in sig i en annan
ras’ egenheter och fördomar hör inte till de lätta
illu-sionsnumren. Det spontana bifall som skådespelaren då
och då inhöstade för öppen ridå tycktes emellertid
komma äVen från de semitiska elementen i salongen.
En applåd hälsade också den höge gästen, Tore
Sven-berg — så snart parketten hunnit känna igen honom. Hans
farfar Meng var i första rummet människa, en rörande
människa, och i det andra jude; och likväl fanns det en
del fina smådrag som vittnade om specialstudium. Äkta
i varje tonfall, full av huslighet och godhet, bidrog den
andra gästen, Augusta Lindberg, i minst lika hög grad
till den intima familjeatmosfär, som är styckets livsluft.
Matthias Taube som den gamle onkeln förråddes i likhet
med en viss Jacob endast av sin röst; hans stumma spel
i andra akten var minnesvärt.
Bepresentanterna för den yngre generationen kan man
tyvärr inte ge lika goda betyg. Inga Tidblad var lika
blond som vanligt under peruken och passade inte för
rollen. Håkan Westergrens musiker verkade mera
barnsligt purken än lidelsefull och svartsjuk; något visst
gråt-färdigt i rösten borde gå att få bort.
I Tollie Zellman hade den judiska familjen en husassi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
