Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT RANFT 70 ÅR
9l(6ert Qanft
i tHeCro(ten i SR.Ce xandev den store
Det gamla påståendet att teatern föryngrar illustreras
sannerligen av Albert Ranft. Ilade han ieke lagt sig till
med glasögon, skulle ingen människa se någon förändring
i hans yttre på de senaste decennierna. Vid 70 års ålder
var man förr i världen färdig med sin gärning, ja, de
flesta hade till och med tidigare dragit sig tillbaka från
skådebanan för att njuta sitt otium. Det var under den
tiden epitetet »pigg åldring» en och annan gång
begagnades för att beteckna någon person, som emot naturens
ordning bibehöll sin vigör och sin arbetshåg ända in i sitt
åttonde decennium. I vår tid existerar ingen gubbålder
i samma mening som förr, den moderna människan är
evigt ung och om någon tycks följa med i det fallet är del
Albert Ranft. Med den yngste i sitt. sällskap kan han tävla
i sprudlande handlingslusta, i spelande
framtidsfanta-sier och ljusa vyer, i optimistisk självtillit. Han var
vunnit och förlorat riken före sin 70-årsdag, han förefaller
själv övertygad om att kunna det även efter densamma.
Det är beundransvärt att vid hans år äga denna ljusa
livssyn, denna bergfasta tro på en framtid, denna obrutna
energi. Man kan vara övertygad om att den Alexander,
i vars frack Albert Ranft kommer att jubilera på
Oscarsteatern, inte kommer att sakna några av de egenskaper
som gjort denna figur till en av jubilarens bästa och mest
populära. Han kommer att röra sig mellan borden med
servetten under armen i samma friska takt som tillförne,
med samma obeskrivliga leende och samma välgörande
humor. Det är naturligtvis en lycklig egenskap att som
Albert Ranft icke känna årens tyngd, icke märkas av
pärlande genljud från muntrare teatertider över scenen.
Jag hade haft lite svårt att föreställa mig Karl-Gunnar
Wingård som fransk minister, men i verkligheten blev
han inte mera parodisk än han skulle.
Byströmimitätio-nen var omisskännlig, men om förebilden är mera
världsman, så har Wingård till gengäld mera humor.
Germanerna utmärka sig ju mera för gemyt än
temperament och Ernst Eklunds romanskt sköne
militärattaché var en smula för flegmatisk. Men skådespelaren
har någonting, som befriar honom från den löjlighet,
vilken annars vidlåder alla don Juaner: en glimt av
självironi, en intagande godmodighet, en aldrig svikande smak,
som särskilt i andra akten hade svåra prov att bestå.
Knut Martins rufsiga Rriandmask var rolig och väckte
illusion, så länge skådespelaren satt. Det skulle kanske
inte skadat om även Einar Axelsson maskerat sig en
smula; nu verkade det något desorienterande att Marquis
de Saint-Lac hade en svensk sekreterare. Spanske
krigsministern gav just inte intryck att kunna vända
folkstämningen med något flammande tal, men i egenskap av äkta
man skall han vara enfaldig med speciellt militär
betoning, och det blev en alldeles ny typ i Nils Lundclls galleri.
Om de båda lättfotade spanska fruarna har
dagskritiken med sällspord enhällighet fastslagit, att de voro söta
men föga mondäna, och jag kan tyvärr inte anmäla
någon avvikande mening. Något spanskt blod flyter
säkerligen inte i Liss Kulla Jobs ådror, hon har ett nordiskt
flickskälmeri men ingenting av grande dame. Stina Seelig
sparade inte på passion och svartsjuka, men grevinna de
Pharamond — nej.
Kanske skulle mera farstempo inte ha skadat — men
då hade föreställningen inte ens räckt till tio! Roliga
pjäser äro liksom vackra visor inte långa.
SÄSONGENS BÅSTÅ MELODIER:
EmiérantEalsen = » * När fyrarna tändas
Zimmers Vals * » * Stjärnfall
RAMONA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
