Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U. S. A. CONTRA EUROPA
En ny Kå/mån-operett på Vasan
En förväntansfull publik med hans majestät i spetsen
hade infunnit sig till Vasateaterns premiär på
Hertiginnan av Chicago, vilken operett som bekant varit
en stor succés här och där ute i världen och framför allt
i sin födelsestad, Wien. Och med all säkerhet kan också
Vasan känna sig sauverad för de närmaste månaderna
framåt. Herr Emmerich Kdlmdn har vid det här laget
övat upp sin talang att koka ihop insmickrande
operett-musik till en aktningsvärd höjd, han vore faktiskt värd
att snart få göra musik till någon mer spirituell libretto
än vad de visserligen också tränade herrarna Brammer
och Grunwald förmå åstadkomma. Genom att finurligt
blanda ihop Amerika och Budapest ha de emellertid givit
komponisten tillfälle såväl till de eldiga eller svårmodiga
melodiska rytmer han som ungrare är specialist på som
de synkoperade charlestoningredienser, som man tror äro
nödvändiga för att vinna den moderna publikens gehör
helt och fullt. Det har Kålmån också gjort med
virtuositet, och i instrumentationens konst är han ju erkänt
skicklig.
Hjältinnan är en manhaftig miljardärsfröken från
fläsk-packarstaden enligt känd kliché, som föresatt sig att vinna
»Young ladies’ clubs» pris på en miljon dollars, vilket
tilldelas den av klubbens medlemmar, som under en Europatripp
lyckas för sin pappas pengar inköpa det’ mest
svårtillgängliga saluföremålet. Hon lägger sig först till med den
fattige tronföljarens i något kungadöme i närheten av
Budapest fäderneärvda slott för att enligt beräkning
sedermera även låta herr kronprinsen själv följa med i
köpet. När densamma emellertid får reda på denna
»kohandel», som han själv uttrycker det, svallar dock
hans kungliga blod upp en smula, vilket man ju icke kan
undra på, och så räcker han stolt sin hand åt sin lilla
kusin, prinsessan Rose-Marie, i stället för till
Chicago-hertiginnan. Denna blir ledsen och arg, ty hon hade
tillkallat både sin pappa och sina medtävlarinnor om
priset för att bevittna hennes triumf och hade dessutom
råkat förälska sig i saluvaran. Det är sedan tråkigt att
behöva se U. S. A., inklusive dollar och charleston, i alla
fall besegra Europa, det blå blodet och wienervalsen i
en upplösning, som tyvärr hörde till det svagaste och
plattaste vi sett på länge.
Framförandet gjorde med teaterns goda ensemble
naturligtvis verket all rättvisa. Man må emellertid fråga
sig, om all den kvasi-engelska och dåliga, på intet håll
genomförda brytning, som man nödgades lyssna till från
scenen, verkligen var nödvändig för handlingen. Varför
miljonärpappan och dottern i sina dialoger måste
rådbråka denna löjliga linguistiska kompott är åtminstone
obegripligt; nog kunde de väl sinsemellan tala rent!
Margit Rosengren hade återvunnit det klädsamma och
alldeles lagom tilltagna hull hon vid förra premiären
totalt hade tappat, och hon var lika vacker och smidig som
någonsin förr. Hon var dock betydligt behagligare att
lyssna på när hon sjöng än när hon pratade sin
amerikanska rotvälska. Vare detta nog sagt. Rollen var inte
särskilt sympatiskt lagd, men den gav henne tillfälle att
utveckla en toalettlyx, vartill vi senare skola återkomma.
Lars Egge är förtjänt av en särskild eloge för den air av
verklig kunglighet och elegans han utan ansträngning
lyckades förläna den fattige kronprinsen, en eldig och
kultiverad europé, som verkningsfullt kontrasterade mot det
amerikanska följet. Hans sångliga föredrag blir mera
uttrycksfullt för varje ny uppgift. Som hans synnerliga vitala
gamla pappa hade Adolf Niska gjort en riktigt rolig
komisk studie, väl genomförd i mask, röstbehandling och
plastik, burleskt överdriven som meningen var. Den
andra komiska bifiguren gjordes av Gösta Lycke, vilken
här hade sin första tacksamma uppgift på Vasateatern
och fyllde ut den på ett mycket lyckligt sätt. Christian
Schröders amerikanske sekreterare i rutiga och randiga
habiter av hårresande effekt var uppfinningsrik och
trevlig som vanligt, och Elsa Wallin gjorde sin lilla naiva och
läspande prinsessa nätt och lustigt. I den för övrigt
mycket underhållande första akten förekom en liten parad
av uniformerade småprinsar, som främst tack vare
lille-puttaktören Helle Winther och hans förbluffande
replik-expediering gjorde publiken utom sig av förtjusning. Var
får ungen sina tonfall ifrån? Slutligen önska vi att
fröken Dagmar Olsson, som i allmänhet får sprattla med i
baletten, vid lämpligt tillfälle åter får sig tilldelad en
komisk uppgift. Att hon kan klara en dylik har hon visat
förut, och denna gång exploderade hennes inneboende
humor verkningsfullt i den enda replik hon hade att säga.
I Argot Sverre har teatern fått en ovanligt begåvad och
smidig ung solodansör. Han visade sin skicklighet
framför allt i förra programmet, där han på ett briljant sätt
utförde en slavisk dans. Denna gång fick han mest
tjänstgöra som stark partner till fröken Margit Liljemo. De
grannlåtsmässiga dekorationerna voro skrynkliga och allt
annat än vackra att titta på. När får man se någonting
nytt och smakfullt i dekorationsväg på Vasan? Lill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
