Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’i
Massan är egentligen ett odjur. Det som
är nytt, djärvt, vackert, första gången, det
trillar den på näsan för och ropar heja
och leve — men den som sedan gör om
samma sak lika djärvt eller lika
sensationellt eller lika vackert, den struntar det
tusenhövdade vidundret ganska kapitalt i.
Man behöver bara nämna Lindbergh i
jämförelse med det dussintal herrar som
sista halvåret flugit över Atlanten eller
hamnat mitt i sjön någonstans — vem
frågar egentligen efter dem! Nåväl, till
massan hör också filmpubliken, och den blir
hänförd när den får se en film med en
konstnärligt ny och djärv touche — såsom
till exempel »I sjunde himlen» förra
säsongen. Så kommer en ny och lika
vacker, Gatans ängel, med samma
skickliga regissör, Frank Borzage, och samma
liebespaar, Charles Farrel och Jonet
Gag-nor. Man sitter och nickar igenkännande
åt de mjuka glidande bilderna, de
artistiska interiörerna, det älskliga spelet, de
vackra förtoningarna — och det är just
felet, man känner igen alltsammans! Fast
den senare filmen spelar i Neapel och den
förra i Paris, är uppläggningen och miljön
nästan densamma, ehuru det här var den
italienska polisen som tog flickan och
förra gången kriget som tog pojken — innan de äntligen fick
varandra igen. Detta är icke menat som kritik, ty filmen var
förtjusande — om man icke har fordringar på absolut realism
nota bene, ty då blir den otroligt romantiska historien ganska
prövande — men det visar faran för en regissör av att »gå på
i ullstrumporna» utan att tänka på att förnya sig, att ännu en
gång utnyttja samma finesser, som visat sig anslående första
gången. Ty massan är ett odjur, och den vill ha nytt, nytt!
Äntligen har den äkta amerikanskt reklamerade filmatiseringen
av Anita Loos’bok Herrar tycker bäst om blondiner
nått våra landamären. Man måste uttala en stilla önskan, att
amerikanarna hade behållit denna s. k. tidstypiska skildring för
sig själv. Boken hade ju sin humoristiska naivitet med stavning
och formulering som positiva egenskaper, men att själva
händelseförloppet, eller snarare frånvaron av vettiga händelser kunnat
inspirera en regissör, den saken har man svårt att förstå. Och
resultatet blev därefter! Emellertid kan man konstatera, ajt
Ruth Taylor helt säkert hör till den avundsvärda typ av de
eftertraktade blondinerna, som har möjlighet att tjusa till en
eller annan enfaldig karl. Ty enfaldiga måste i sanning de män
’Tridolf i Sv ar te 9iudoCf
Karikatyr för Scenen ao Harry Waxin
vara, som så lätt låta sig luras av en liten
tös med blonda lockar och troskyldiga blå
ögon. Som sagt, hon är söt, alldeles
ovanligt söt till och med! Men däremot är
nästan allting sagt om denna historia om
flickan av i dag — den här lilla
guld-jägerskan blir till slut osmaklig att se på,
då ögonen endast tindra då de råka falla
på föremål av guld och äkta stenar. Alice
White är ingen särskilt lämplig
representant för de brunetta. Hon verkar mer än
lovligt tarvlig och inger ingen vidare
sympati, trots att hon har de något så när
skarpa sakerna att säga.
Årets svenska bygdefilm heter
Ådalens poesi, och man har gjort sitt
bästa för att fånga något av den Pelle
Mo-linska lyriken. Att det i någon mån
lyckats är emellertid främst tack vare de
förutsättningar naturen där uppe i
Ådalen själv givit. Den är också fångad i en
rad mycket vackert fotograferade bilder
och filmen kan sålunda — om inte annat
— tjäna som turistreklam inför utländskt
publikum. Att detta publikum skulle finna
något större intresse i handlingen och
dess utformning vore däremot litet för
mycket begärt. Man får vara glad om detta
blir fallet hemma i Sverige. Filmen är
visst inte sämre än den rad av enkla bygdeskildringar som sett
dagens ljus de sista åren, men den har ju heller inte mycket
gemensamt med de få stora filmerna’i denna genre, som en
gång gjorde oss berömda ute i världen. Och ämnesvalet blir
ju alltid så där tämligen trist och enahanda — undras hur
många gånger vi nu varierat den lilla svärmiska oskulden från
landet, som går och gör sig olycklig, för att begagna ett mindre
poetiskt vardagsuttryck, för någon »fin» karl med studentmössa
som särskilt kännetecken! F’örr var det Greta Almroth som var
specialist på den sortens framställningar, men nu tycks Jessie
Wessel ha övertagit dem. Och det vore synd att säga att hon
inte går i land med dem; hon hade tvärtom ett par riktigt goda
scener som Sago-Gunnel. Ett par nya ansikten fick man också
se: Eric Laurent, manlig och ståtlig, fast ännu så länge tämligen
onyanserad, samt Alf Sjöberg, som ehuru i avsaknad av vad
man vanligen menar med »filmutseende» visade sig även i sin
filmaktion kunna ge något av den övertygande kraft och
naturlighet i framställningen, som han ådagalagt på scenen. Hilda
Borgström och Mathias Taube i ett par mindre roller voro som
alltid trevliga att se.
M
rervstärkandc
och uppiggande vid
svaghetstillstånd är
järnmedicinen f D O Z A N
\ngriper ej tänderna — Förordas av läkare. — Fås å alla apotek.
IDOZAK 4 IOOZAN II Begår original-
i vagt avförande. ej ar forunde. flaska ä kr 3:50.
Kolbbs Tftéei’
äro odisputabelt
finast«
de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
