Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T H A L I A
OCH FORTUNA
Av Mr. ERNST
Ja, nu äro vi inne på det obehagliga kapitlet om de
Kungliga teatrarnas affärer igen. Till skillnad från
Polens angå de oss alla.
När under förra säsongen en och annan välmenande
röst — sådan som vår — tillät sig att uttala ett stilla
varningsord med anledning av de påfallande
extravaganserna i nyuppsättningen av ett par klassiska stycken och
överflödet på avlönad men obrukad arbetskraft, svarades
med axelryckningar och sangviniska leenden: lugna er
bara, ska ni sé! Lindberg, Racine, Calderon och Jon-And
— det betyder fulla hus varenda kväll, det. Här tänka
vi inte låta snålheten bedra visheten. Ila utgifterna ökats
en smula så är det i alla fall ingenting mot inkomsterna!
Nu har revisionsberättelsen kommit och den talar ett
annat språk. Underskottet slår alla föregående rekord:
467,105 kronor. Att täckas med lotterimedel, förstås!
For-tuna skall ännu en gång rädda Thalia.
Vare det fjärran ifrån oss att vilja triumfera över att
en olycksprofetia slagit in. Vi skulle vida hellre sett
motsatsen. Men vi förstå också till fullo revisor Köhler, som
anser att det måste sättas en bestämd gräns för
Dramatens växande deficit.
Hans tanke, att om det är omöjligt att beräkna
inkomsterna för ett spelår, så kan man i alla fall
approximativt kalkylera utgifterna, vill väl ingen affärsman på
allvar bestrida. Under de första tio åren av Dramatens
verksamhet varierade kostnaderna för dekorationer,
kostymer o. d. mellan 50,000 och 90,000, under åren 1923—
26 mellan 120,000 och 130,000, under förra säsongen stego
de till 202,000. Det är en av de största posterna och den
bör kunna reduceras.
Vi leva ju i neoklassisk period. Enkelheten är
lösensordet i arkitektur, i möbelstilar, i dräkter. Underligt att
den ska behöva bli så mycket dyrare än den förkättrade
lyxen och detaljrikedomen förut!
Försöker man spara, så klagar kritiken strax på »den
torftiga uppsättningen», förklarar en regissör. Vilken
kritiker då? Det var mycket länge sedan vi sågo det
uttrycket i en teateranmälan, om inte minnet sviker. Under de
livliga pressdebatterna i fjol framhölls tvärtom ofta och
eftertryckligt från kritikersidan, att huvudsaken i en
teaterpjäs äro och förbli texten och spelet.
Och hela försöket i Konserthuset är ju byggt på idén
att det går att spela teater med publikframgång utan
dekorationer (och tydligen i viss mån även utan kostymer).
Nej, då kastar ett annat regissörsutlåtande nog ett bättre
projektörljus över de verkliga orsakerna till slöseriet.
När Edvard Alkman för inte länge sedan framkastade
förslaget, att åtminstone som ett experiment för en kväll
uppföra »Sällsamt mellanspel» utan »den undre dialogen»,
svarades bland annat, att det skulle ställa sig alltför dyrt
(kunde det verkligen kosta så mycket?) och Per Lindberg
tillade någonting om, att »vi teaterfolk äro så barnsliga,
vi tycka om att leka med det nya».
Ja, och om de nya leksakerna ibland äro väl dyrbara,
så vad gör det, när man vet att bakom står den pålitliga
Staten, som har råd att betala! Ack, det är ju så
allmänmänskligt: när man köper för andras pengar vänder man
inte på slanten.
Låt oss ta ett annat litet enkelt skolexempel. En
självförsörjande teater inköper ett stycke, låter premiären
föregås av passande förhandsreklam om författarens
genialitet, pjäsens originalitet och förträfflighet med mera.
Stycket faller. Redan vid andra och tredje föreställningen
gapa tomma bänkrader i mängd. Vad gör han? Lägger ned
det fortast möjligt och tager upp ett annat.
För chefen för en nationalteater ställer sig saken litet
annorlunda. Han tror sig ha gjort ett fynd: stycket faller.
Genom att strax lägga ned det, erkänner han sig i
handling ha begått ett misstag. Det kan vara skadligt för hans
prestige, i synnerhet om han ännu är ny och ganska
oprövad på sin utsatta post. Låter han det spelas ett
anständigt antal gånger, maskerar han återtåget som en god
strateg. Det kostar honom personligen ingenting...
Teaterchefer äro inte annorlunda funtade än andra
människor med ambition och ärelystnad. Utan dessa
egenskaper hade de över huvud aldrig blivit teaterchefer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
