Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningarna nogsamt vittne
dagen efter. Mest illa åtgången
blev den stackars herr
Rossa-to, som hade den infernaliska
oturen att icke i ett enda fall
bli bedömd som operalibrettist
i och för sig utan allenast som
en oskicklig och klåfingrig
vandal vid behandlandet av
den odödliga sagan om
Värm-landskavaljererna. Riccardo
Zandonais musik utlöste
heller icke någon beundran hos
våra svenska kritiker, även
om de äro överens om hans
stora förtjänster i mästerlig
orkesterbehandling.
M. P. finner hans musik delvis
mycket verkningsfull och skriver
vidare: »Han har materialet helt
i sin hand, människorösten lika
väl som instrumenten. Hans skola
är ypperlig, hans dramatiska
begåvning obestridlig. Den senare
triumferar i alla scener som
fordra en kraftig musikalisk
stegring». Kurt Atterberg anser
hans musik »i och för sig
förträfflig, om den bara varit
skriven till ett annat sujet. Den är
utomordentligt effektfull och
skickligt instrumenterad». Ture
Rangström lägger sin beskaste
kritik i Sintrams mun i en kåserande dialog men betraktar
komponisten som en raffinerad orkesterkarl, den där »röjer en
livlig koloristisk talang, om han inte själv alltför påtagligt hade
fastnat i den nord-sydländska mesalliansen. Man vet inte
Sven d’SÆiHy som
Samzefius
riktigt, var man har
honom. Ena ögonblicket är
han rytmiskt tjurig som en
norsk norrman fra Norge
och i det nästa vältrar han
oss i den ljuvaste italienska
cantilenas bolsterkuddar».
Ett par enstaka partier i
musiken lovordas dock
allmänt, enligt William
Sey-mer »verkets skönaste del,
när kavaljererna i smedjan
sjunga en om svensk
manskvartett minuande julhymn
till ackompanjemang av en
soloviolins melismatiska
figurer» samt »den lustiga
kavaljerskonserten i andra
akten med de i sekunder
blåsande och ibland
falskspelande hornen och den
svärmiska violinkantilenan».
Utförandet länder vår
opera till stor heder.
Regissör Bergmans insats,
Kerstin Thorborgs
dramatiskt och sångligt
ståtliga majorska, Einar
Begrons idealiske Gösta,
Brita Hertzbergs skönt
sjungande Marianne,
Einar Larssons förträfflige
Kristian och alla de för
övrigt väl
karaktäriserade kavaljererna voro
lika goda prestationer, Gar( Qlicfjter som Smtram
och Jon-Ands dekorationer gåvo det intryck av
Värmland, som musiken icke förmådde skänka.
ScenSUd ur första akten med tMajorskan (Kerstin cCf)or6org) ocff (g ös ta Serfing (Sinar kBeyron)
Almberg & Preinitz, foto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
