Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tror han själv än så länge — och eftersom de sista premiärerna
ej fått något omnämnande i Scenen, kan kanske en kort resumé
vara av intresse. Nr. 17 var en i olika avseenden
anmärkningsvärd pjäs. De sceniska arrangemangen voro förträffliga
och inneburo i så måtto ett evenemang, att med denna pjäs
den s. k. vridscenen debuterade i Malmö. Visserligen gnisslade
det litet i maskineriet, men publiken tycktes belåten, och det
är ju huvudsaken. Vidare var premiären — sä vitt jag vet —
urpremiär för Sverige (detta framhålles, enär så här ute i
»landsorten» ett så ypperligt tillfälle att förhäva sig ej bör
försittas). Slutligen var pjäsen en kriminalpjäs, och detta är ju nu
för tiden i och för sig ej något anmärkningsvärt, men det var
en mycket behaglig och lagom nervkittlande kriminalpjäs med
flämtande stearinljuslågor, mystiska ljud och skepnader,
revolverskott, levande lik och — humor, allt i måttliga proportioner.
F. ö. var det även utanför själva pjäsen en hel del mystik.
Programmet gav nämligen den upplysningen, att »Nr. 17» var
en »grotesk kriminalkomedi», och följaktligen hade
premiärpubliken all anledning att skratta för full hals, lydig och snäll
som den är. Men den hörbara glädjeyttringen gjorde direktör
Winge mäkta arg, och följande dag fanns i annonserna i de
cGrötte cCeodov på hippodromen : Gdward zPefgrson
i titefvoffen ocf) Qiottan Jdundquist som J3ydia
dagliga tidningarna denna klausul intryckt: »På förekommen
anledning uppmanas publiken att ej skratta alltför mycket».
Annars bruka teaterdirektörerna vanligen bli själaglada, när det
skrattas åt deras komedier, och genom nedrigt förtal påstås,
det t. o. m-, att somliga teaterdirektörer hålla sig med s. k.
klack.
Bland de agerande må i första rummet nämnas Edward
Pehr son som sjömannen Ben, och han var det skrattretande
momentet, som indirekt framkallade det ovannämnda
skrattförbudet. Ibland tycks det alltså ha sina sidor att vara uppskattad
humorist. Adolf Jahr skulle föreställa detektiv, men som typ
verkade han alltför intetsägande för att vara en Sherlock
Holmes. Naturligare var Oscar Winge som pjäsens »bov», och man
skulle gott kunna tro, att han stigit direkt ut ur ett
förbrytarealbum.
»Nr. 17» efterträddes av farsen Strumpebandet. Att
koka soppa på en spik lär ju — enligt sägnen åtminstone — gå
för sig, men säkert blir den soppan tunn. Att koka ihop en
fars på ett strumpeband bör väl då också kunna gå för sig*
men av föreliggande försök att döma, blir resultatet enahanda
— en mycket tunn soppa. Visserligen var det gott om roande
och tvetydiga situationer, och farsandan fanns nog också, men
del hela splittrades och förstördes genom virrvarret och oredan:
sällan var någon av rollinnehavarna inne på scenen i mera än
t\ å minuter i sträck. Det var ett enda in- och utspringande.
smällande med dörrar, kurragömmalek och trams. Även i denna
pjäs tog Edward Pehrson hem första priset.
Nästa program på Hipp blev den gamla välkända komedien
Trötte Theodor, och pjäsen i och för sig och framförandet
vann onekligen vid en jämförelse med de närmast föregående
programmen. Edward Pehrson gestaltade med bravur
titelrollen, och en bättre och tröttare Theodor kan man knappast
önska sig — skåningen är i varje fall nöjd med sin Theodor,
även om Victor Sjöström står som farlig rival. Adolf Jahr som
den pedantiske matematikläraren Camillus Ivarsson var också
mycket lyckad, det var kanske rentav det bästa hr Jahr hittills
gjort på Hippodromscenen. Harald Svensson var utmärkt som
den hypernervöse kompositören, och Julian Kindahl var till sin
fördel som hustru till »den trötte». Som deras dotter var
Lisa Clarin, teaterns nyförvärv, söt och bedårande. Bollan
Lund-quist var också söt som sångerskan Lydia — om hon bara ville
låta bli att snörpa ihop munnen.
På »Storan» ha gästspelen avlöst varandra i oavbruten följd,
och det mer än hundraåriga Thaliatemplet har inte stått tomt
många dagar. Allan Ryding har varit där med Harriet Bosse
som »Herr Bengts hustru», Harry Bergwall har varit där med
Pauline Brunius som »En modern hustru» och Skådebanan har
varit där med »Sonja». Vidare ha naturligtvis även hrr Rolf
jch Karl Gerhard varit och »lekt på våran gård». Rolf är ju
f. ö. nu endast 10 minuters väg härifrån — om man far med
flygmaskin och det inte är för stark motvind — i Köpenhamn
alltså, och gasterar på vårt gamla avhållna Seala. Ovannämnda
turnéer äro ju emellertid vid det här lagét så pass »omskrivna»,
att ett närmare ordande om dem i en Malmökrönika torde vara
att betrakta som en överloppsgärning.
Mera uppmärksamhet förtjänar ett danskt, celebert gästspel
av ingen mindre än Johs. Poulsen med Ludvig Holbergs lilla
SÆ Etie6o taget
^ofjn RJ. J3öfgren Qo.
Siden-, tf/ffe- ocf) fBomuffstyger
Qtpedsgatan 3 — StocbfjoCm
Senaste Parisernyheter i blommor
för klänningar och kappor.
EMELIE ÅQUIST & C:o
Kungsgatan 39. Hornsgatan 29 D, Gölgatan 49.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
