Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 CASA POLIDORO.
»Skämta ej så, sor Pietro, min stackars Estrella,
farbror Savettis dotter, är död.»
»Hvad säger ni, dödr»
»Ja, för fyra år sedan. De bebodde då om som-
maren en villa i bergen, der fick hon svettfebern, och
det var slut inom några timmar. Midt i rötmånaden;
smittosamma sjukdomar härjade; hon måste begrafvas
utan dröjsmål, vid Grotta Ferrata. Der har jag så
mången gång lagt friska kransar på grafven; ack hvad
hon var snäll — och vacker sedan! Ser ni, hon var
min bästa, enda vän, också bär jag alltid hennes bild
med mig i denna.»
Dermed öppnade Laura en medaljong, som i guld-
ked hängde på bröstet, och Pietro måste anstränga
sig för att dölja sin djupa sinnesrörelse vid åsynen af
den sköna loggiagrannens drag. Miniatyren var för-
träfflig, men bilden såg betydligt yngre ut än origi-
nalet, ehuru samma underliga, hemska svårmod låg
i uttrycket.
Och nu grep detta åter såsom en krampryckning
Biichlers själ.
»Huru gammal är hon?» stammade han. — » Var hon,
menar ni; stackars min Estrella, blott sexton år» — och
dermed tryckte hon porträttet till sina läppar.
Under detta samtal hade danstoner börjat ljuda,
och den friserade sprätten kom nu trippande och bjöd
Laura armen till en utlofvad första vals. »Tag en
dam, sor Pietro», manade hon vid bortgåendet, och
mången inbjudande blick hvilade på honom. Men
älskvärdheten var med ens såsom bortblåst, och de
unga damerna föreföllo honom såsom ett själlöst skugg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
