Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 SUNE HÅRDSSONS ÄFVENTYR.
föll strålen från en blindlykta rätt i Sunes ögon, så att
han ett ögonblick lyfte handen till skydd, hvarigenoro
denna kom i ljusskenet.
»Förlåt, herre», sade lyktbäraren och grep hastigt
den upplyftade armen, i det han närmade sitt grå-
skäggiga ansigte och stirrade på Sunes hand, hvarefter
han släppte taget —, »förlåt, men ni går alldeles orätt
och kommer snart till Mecklenburgerporten. Du»,—
sade han åt kamraten —, »tag lyktan och vänta mig vid
doktorns hus; jag måste följa denne lärde främling på
rätt väg, jag känner honom.»
»Det förändrar saken, jag tager en liten lur under
tiden. Men söla ej, hör du.»
De bada andra togo redan ut stegen, och Sune
fiagade föiundrad, huru Kunz kunde känna honom.
»Ja, sei ni, herre, det är både sant och osant.
Hvem ni är rör mig inte, men ni bär den svarta ringen
med märket, som jag noga känner, och då är det
min pligt att främst af allt tjena er.»
Sune spratt till. Ringen hade han i dag alldeles
glömt.
»Hur känner ni då denna ring, det fins ju många
sådana?»
»O, nej, en gammal guldsmed misstager sig ej så
lätt, och den der lilla skatten har för mig stor be-
tydelse, såsom ni skall få höra.
Jag var under en följd af år anstäld hos rabbinen
Aron Purzle för att uttaga och rengöra ädla stenar,
emedan den gamle juden, som ansågs vara lärd som
en trollkarl, väl egentligen schackrade med diamanter
och perlor. Min verkstad var ena fönstret i hans eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
