Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 SUNE NÅRDSSONS ÄFVENTYR.
ombedd att taga hand om den ankommande och med
hänsyn till hans kunnighet se till, huruvida icke nå-
gon anställning af verldslig natur kunde beredas ho-
nom. Detta var en befallning, som måste hörsammas,
och då Theophrastus icke kunde förmå sig att såsom
skäl till gensträfvighet uppgifva den rätta orsaken,
måste han foga sig i sitt öde. Med djup rörelse och
många välsignelser följde munkskaran den bortdra-
gande på väg, och ehuru äfven han med saknad
måste öfvergifva sin lugna fristad, var dock smärtan
bitti ast öfver att nödgas lemna den outredda gåtan i
sticket.
Emellertid maste detta ske, och grämelsen här-
öfver var vandringsmannens gnagande följeslagare. Han
bar, såsom den tiden var vanligast och säkrast mot
onda äfventyr, pilgrimsdrägten och hade noggrann
anvisning på väg och rastställen. Men, då lusten fat-
tas och vägen är lång, lida fjäten ej mycket framåt,
och redan andra dagen tyckte Theophrastus, att han
behöfde hvila öfver den följande. Han hade tagit in
hos ett välmående bondfolk, hvilka voro förpaktare å
en klostret tillhörig egendom, och mannen skulle just
begifva sig å stad till Heiligenfels, då Theophrastus an-
lände. Bonden fragade, om vandraren mött eller sett
till några menniskor i bergen, ty man påstod, att ett
talrikt och för våldsbragder misstänkt band af »det
vandrande folket» vore i trakten, och att komma ut
för dem skulle medföra olycka. Då svaret blef ne-
kande, red förpaktaren nöjd å stad och befalde, att
man skulle väl betjena pilgrimen, som sände helsnin-
gar till sina klosterbröder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
