Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SUNE HÅRDSSONS ÄFVENTYR. I93
gret; hon tyckte sig känna, att de sista ögonblicken’ af
hennes lycka voro inne och att de skulle skiljas för
alltid. Derför tryckte hon sig hårdt intill sin herskare,
så nära, som hade hon velat tro, att de icke borde hinna
sammanvarons gräns, men denna var nådd, då Sune
stannade invid den mörka klippan och suckade: »Nu
Anja, far väl så länge, vi träffas snart åter.» — Dervid
tryckte han henne fast mot sitt hjerta och kysste henne
så, som endast älskande kyssa. Det var ett saligt ögon-
blick — i det nästa stod hon ensam, lyssnande efter den
längs berget försvinnandes fjät, och gick med tunga steg
tillbaka ett stycke väg, der hon åter tankfull stannade.
Sune följde klippväggen, till dess den svarta remnan
gapade mot honom. Då han vek in i denna, kändes
marken vara af ovanlig beskaffenhet. Han böjde sig
ned och fann, att den smala vägen der inne var perl-
beströdd; men känseln i fingrarne tillkännagaf ock, att
de olika stora kulorna voro af olika slag, trä, sten och
glas, stundom runda, stundom kantiga, alla genomborrade.
Sedan han skridit ett stycke framåt, kändes något släpa
med foten, och då han tagit upp det, fann han en snodd,
på hvilken satt några sådana kulor, som allt jemt kna-
strade under fotterna. Skulle detta vara början till vis-
hetens skattkammare, och skulle äfven den vara fyld
af perlor, guld och ädelstenar, liksom sagans förtrollade
trädgårdar?
Vägen blef allt trängre, så att vandraren slutligen
måste krypande söka sig fram mellan de kantiga, ut-
skjutande blocken, och vid hvarje sådant voro kulorna
samlade i stor myckenhet. Det var besvärligt och gick
långsamt, då den sjuka armen borde aktas; men, sedan
Sch o lander. Skrifter, II, 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
