Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 LU/SELLA.
Men detta sjönk, och nu blef hjertat fruset.
Det var den bittra liknöjdhetens köld,
som våldsamt undanträngde kärleksruset.
Det var, som då ett’ röfvarband gjort stöld
och allt är tomt, när egaren af huset
vändt åter under kära larers sköld;
all trefnad är från hemmets härd fördrifven,
der han står hopplös, fattig, öfvergifven.
Förfärlig blef, men kort, den inre striden,
hvars slut en stilla suck tillkännagaf.
Emellertid var dagen redan liden,
och Jean, hvars goda lynne gått i qvaf,
då festen blifvit åt det dystra vriden,
var angelägen att bege sig af
till staden, alldenstund han säkert trodde,
att hvad som händt på sjuklighet berodde.
Men Luisella fylde vin i glaset
och talade, då hon drack värden till:
»Tack, ädle herre! Slutadt är kalaset,
men nu må balen börja, om ni vill.
Det var så längese’n jag hörde fräset
af mina steg i takt med flöjtens drill.
Kom, Jean!» Och dermed drog hon den förvånide
i parken ut, der dansmusiken dånade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
