Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 A TELIERN.
0, nej — min späda ranka — jag är eken;
dig stöd förtröstansfullt emot min stam.
Förr’n ödets stormar börja hårda leken,
sök skydd hos herden, du, mitt ljufva lam.
1, ögon, mig ert blida sken ej neken,
en gång min bild i er förklarad sam. —
Annunziata, låt i nattens timma
mig åter få din röst, din blick förnimma.»
Det är ju nästan lag vid serenader,
att månen träder upp i magisk roll,
med skimmer långs palatsernas fasader,
och ökar stämningens behag i moll;
banditer böra stå bak kolonnader,
och trubaduren helsas af ett troll,
i fall han lyckats sina refben berga
från påkslag eller stöt med dolk och värja.
Så högst dramatiskt var dock ej förloppet
nu vid Longara. Luften, grå lik bly,
lät af en regnskur känna kalla droppet,
och huset var som från en usel by.
Den sjungande stod våt, fast glad i hoppet,
men den besjungna tycktes ej sig bry
med mödan ens att lyfta fönsterhaken
och gifva sig till känna såsom vaken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
