Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOSTRET.
254
Det dröjer. Allt mera står hjertat i brand —
han börjar att tro sig få vänta förgäfves —
den ifriga spänningen sviker ett grand,
då ljudlöst den stängande låskolfven häfves
och in honom drager en silkeslen hand.
Att handen var kall, att den skälfde, var gifvet,
så gifvet som det att en nunjia är rädd.
Men Beyne tog kraftigt den rädda om lifvet
och trefvade framåt med henne i bredd.
Så uppför en trappa han varsamt blef ledd,
en ljusstrimma tecknade celldörrens springa,
och smekande såsom då lut-toner klinga
förnams hennes hviskning: »Min riddare båld,
var kärligen helsad, du är i mitt våld.»
Och dörren gick upp, och hon stängdes så tyst.
Med eldblickar mättes i hast förarinnan:
en härlig madonna hon var, denna qvinnan,
ej skönare anlete Amor belyst.
En helgonlik mildhet var stämpeln i drag,
som leende dolde en vemodig trånad,
gestalten af Venus och Niobe lånad
var öfver dem båda i ädelt behag.
Hon sträckte mot Beyne sin famn med en kyss:
»Haf tack att du kom, ej du gjort det förgäfves». —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
