v. 1.
Mins du första gången,
Just der bäcken flöt
Såg jag dig blef fången
Af den blick, af sången,
Och föll ifrån spången
Ack, hvad du var söt!

Andra gången sedan:
månen silfver göt,
men jag var i nedan,
då du kom, emedan
nyss jag stjelpt med slädan –
ack, hvad du var söt.

Mins, hur se’n på balen
stapplande — mitt nöt —
jag med dig i salen
föll, slet af dig sjalen
och blef nästan galen,
ty du var så söt.

Svärtadt blef mitt rykte. –
Till ditt hulda sköt
du en annan tryckte,
jag mig mördad tyckte,
håret af mig ryckte —
du var grym, men söt.

Kal må hjessan blänka —
dig ock sorg ej tröt —
unga vi oss tänka
nu, då du vill skänka
mig din hand — som enka
alltid lika söt.