Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II. Lägerliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAP. III. LAGERLIV 117
IO3
kvistar för att få dem att brinna så klart som
möjligt. Två scouter hålla upp en filt framför elden
åt det håll signalerna skola givas, så att ens vänner
inte se elden förrän man själv vill. Man låter filten
falla och räknar till två för en kort och till sex för
en lång blink, och håller upp den och räknar till fyra
mellan varje blink.
En gång under amerikanska inbördeskriget hade
en scoutofficer, kapten Clowry, fått reda på att
fienden beredde sig att under natten överrumpla en större
styrka av hans egen armé. Han måste sända en
varning, men han kunde inte taga sig fram, ty en flod,
som svämmat över, stängde vägen, och dessutom
hällregnade och stormade det.
Vad skulle du gjort i hans ställe?
Han fick en god idé. Han fick fatt i ett gammalt
lokomotiv i närheten, eldade och fick upp ångan samt
lät ångvisslan ljuda med långa och korta tag — det
kallas Morsealfabetet. Snart hörde och förstodo
hans vänner och svarade med jägarhorn. Då
visslade han ut en varning, som de avläste och rättade
sig efter, så att den 20,000 man stora styrkan
undgick att överraskas.
Löjtnant Boyd-Alexander beskriver i sin bok
»Från Niger till Nilen» hur en viss stam i
Centralafrika signalerar underrättelser till varandra genom
slag på trumma. Och jag har i skogarna på
Afrikas västkust påträffat stammar som göra på samma
sätt.
Varenda scout måste vara hemma i
Morsealfabetet, ty det är alltid till nytta närhelst man vill
avsända meddelande på långa håll medelst flaggor
såsom det går till inom armén och flottan och det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
