Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
» Wilhelm von Schiverini), född 1792, var son af
prosten i Sala, theol. dokt. Fr. B. v. Schwerin;
af-gick såsom nyutnämnd underlöjtnant vid Svea artilleri,
med frih. v. Vegesacks armékorps till Finland. Med
sina 2 kanoner åtföljde han de under öfverstelöjtnant
Drufvas befäl i början af Sept. 1808 detacherade 500
man och visade ett ovanligt mod och mycken
kall-blodighet, då han första gången var med i elden, der
han, ehuru så ung, dock blef ett värdigt föredöme för
truppen. Snart derefter, den 14 Sept., inträffade den
blodiga och långvariga bataljen vid Oravais, der
Schwerin visade en sådan bravoure, att han
offentligen fick emottaga de mest smickrande tacksägelser
både af Adlercreuts och v. Vegesack. Men så erhöll
han också der svåra blessyrer, hvilka, jemte
tillstötande fältsjuka, hade till följd, att han, tio dagar efter
nämnda strid, eller den 27 Sept., slutade sin korta,
men ärofulla militärbana. Flärom sjunger Runeberg:
»lian hade sitt sextonde år ej nått,
på bår re’n lagd.
Långt var det lif dock, han lefva fått,
om lif är bragd.
Ack, mången grånat i ärans glans,
som fäst med glädje sin strålande krans
på den femtonåriges hjessa,
om i byte han vunnit hans.»
»N:r femton, Stolt», hvilken, medan han hemma
i byn gick trasig och förbisedd, titulerades med
öknamnet »fähund», hade frivilligt slutit sig till
björue-borgarne och, »civilklädd», »slagits i främsta ledet»
vid Oravais. Det var efter denna batalj han antogs
till soldat af v. Döbeln sjelf, som, enligt Runeberg,
slutade sitt tal till den nyblifne soldaten med dessa ord:
»Och nu så är du en ung soldat
af äktaste skrot och hålt,
och nu så är du vår krigskamrat
och numero femton, Stolt.
»Så var till mod och till hjertelag
den samme du var förut,
men nämns du fähund från denna dag,
så drag din plit och säg: »Hut!»
»Adlercreuts» — så är titeln på den sång,
hvarmed »Fänrik Ståls sägner» afslutas. Den är diktad
till minne af Carl Johan Adlercreuts, hvilkens bild vi
här se och hvilkens namn är ett bland de mest
lysande i Sveriges nyare krigshistoria.
Född på Kiala i Nyland den 27 April 1757, hade
Adlercreutz, som vid 13 års ålder börjat sin militära
bana såsom v. korporal vid Finska Lätta
Dragon-korpsen, vid sista finska krigets utbrott avancerat till
öfverste och chef för ett af honom på befallning
or-ganiseradt, värfvadt regemente. Då grefve
Löwen-hjelm, finska arméns general-adjutant, den 16 April
1808, vid Pyhäjoki fallit i rysk fångenskap, blef A.
hans efterträdare — en befordran, som af hela hären
emottogs med högljudt bifall. Också inträdde med
den ridderlige Adlercreutz ett nytt system för krigets
förande och en ny anda i armén och dess operationer.
»Adlercreutz sammankallade», säger Björnstjerna i
sina ’Anteckningar’, »straxt efter sin utnämning,
åtskilliga af sina vänner, hvaribland äfven jag var, och
tillkännagaf oss sin föresats, att vid första tillfälle våga
en allvarsam dust mot fienden, samt antingen falla
deri eller återställa våra vapens fördunklade ära.
Detta beslut emottogs med största förtjusning; alla
lofvade med en mun, att med lif och blod biträda
honom. Detta var den 17 April; dagen derefter stod
slaget vid Siikajoki.»
I outplånligt minne fortlefver den djerfva manöver,
hvarmed Adlercreutz under nämnda fältslag
genombröt fiendens center och dref honom på flykten. Det
var nu ej mer den finska, utan den ryska armén som
retirerade och förföljdes. Det materiella resultatet af
Siikajokibataljen den 18 April 1808 — hvari, jemte
Adlercreuts sjelf, äfven så många andra officerare
utmärkte sig öfver allt beröm: fördelningschefen von
Döbeln, ryttmästaren Adlercreuts, öfverste von Essen,
kapten Björnstjerna, Gripenberg med tredje
fördelningen, fänrik Blum (vid Björneborgarne), kapten af
Forselles (vid Tavastehus jäg.), löjtnanterna Kramer
och Kiklström samt fänrik Heideman (vid Tavastehus
reg:te), und.-löjtn. Gestrin (artill.), major v. Hertsen
(Nylands jäg.) och brigad-adjutanten Ramsay m. fl. —
resultat, säga vi, var, att ryssarne förlorade en
regementsofficer och 4 subaltern-officerare samt omkring
260 underofficerare och soldater, hvilka blefvo
tillfångatagne, samt visst lika många dödade och svårt
sårade. Dessutom förlorade fienden 2 fanor, 2
trummor och en myckenhet handgevär och jägare-studsare.
Det är på grund af denna Adlercreuts’ seger vid
Siikajoki, som Runeberg sjunger:
»En stund blott flammar kampens låga än;
i nästa stund då är den re’n förbrunnen,
och Siikajokis fält är vårt igen,
och flyktens nesa tvådd med blod från tappre män,
och deras första, stora seger vunnen.»
Nio dagar efter nu nämnda ärofulla batalj, blefvo
ryssarne åter slagna vid Revolaks, med förlust af en
general, 7 andra officerare och 400 man fångne, och
utom åtskilliga mindre träffningar segrade Adlercreutz
ytterligare, efter hvarandra, i striderna vid Ny-Karleby
d. 23 Juni, vid Lappo d. 14 Juli, vid Alavo d. 17 Aug.
o. s. v. — Död d. 15 Aug. 1815, begrafdes Adlercreuts,
som vid sin död var general, En af Rikets Flerrar
och Serafimerriddare, i Riddarholmskyrkan d. 18 April
1816 — således årsdagen af slaget vid Siikajoki.
En framstående minnestecknare har om honom
yttrat, bland annat: »Adlercreutz var krigare till kropp
och själ, och utrustad med bådas förenade egenskaper
för detta yrke. Stark och härdig till sin fysik,
oförskräckt, icke öfverdådig, snabbfattlig, rådig, seende
sakerna i stort, begåfvad med anförarens blick och
lugn, tillika med soldatens eld och mod, upphöjd till
sina tänkesätt, glad och fryntlig till lynnet och
fortjent att lysa på en större krigsteater, der han
sannolikt skulle blifvit en af århundradets förste
härförare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
