Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dals reg:te; blef slutligen major och afled i
Stockholm 1841.
Enoch Furulijelm förde såsom öfverstelöjtnant med
utmärkelse sin bataljon vid Lappo den 14 Juli och
vid Oravais den 14 Sept.;
Berndt Otto Granfelt kämpade, såsom fänrik, med
oförskräckt mod under striderna vid Siikajoki, Lappo,
Lappfjärd och Jutas, erhöll guldmedalj för tapperhet
i fält; tjenade, efter krigets slut, först vid Jemtlands
och sedan vid Södra Skånska infanteri-reg:tet,
avancerade till major i arméen och dog såsom postmästare
i — Falköping (1858), i sitt 73:dje lefnadsår;
C. C. Gripenberg och Cl. Jacob Gripenberg, tvänne
tappra bröder, af hvilka den senare började såsom
trumslagare vid reg:tet, och dennes lika tappre
brorsson, G. A. Gripenberg, såsom fänrik, vid 17 års ålder,
dubbades inför hela arméen till Riddare af
Svärdsorden — en utmärkelse, som den lika blygsamme,
som tappre ynglingen undanbad sig och endast
förmåddes att emottaga, sedan hans förmän och
kamrater föreställt honom, att ett afslag skulle anses
såsom vanvördnad mot konungen.
Vid Björneborgs reg:te tjenstgjorde och kämpade
modigt äfven 3:ne officerare med namnet Grönhagen:
tvänne bröder, Berndt August och Gustaf Fredtdk, samt
deras farbror Joh. Adolf Grönhageji, hvilken under
1808 års krig anförde regementets 2:dra bataljon och
stormade, tillika med förutnämnde major Eek, vid
Lappo den 14 Juli, i spetsen för hvar sin bataljon
byn, då de tvingade fienden att, oaktadt ett kraftfullt
försvar, snart draga sig undan.
Fänriken Fre dr. Gust. Jägersköld, då en 22-årig
yngling, stridde ock i samma regementes led, både
vid Lappo och, återstäld efter ett der erhållet sår i
axeln, vid Jutas den 13 derpå följande Sept., då han
återigen blef blesserad; fick tapperhetsmedalj. Han
utnämndes, efter kriget, till löjtnant vid Kronobergs
reg:te; tjenstgjorde, 1811—1819, såsom kompani-officer
på Carlberg, avancerade till major i generalstaben och
var vid sin död, som inträffade i Norrköping den 1
Aug. 1836, öfverste-löjtnant i arméen.
Den af Runeberg i skaldestycket »von Konow
och hans korporal» besjungne Carl Joh. von Konow,
som började och slutade sin militära bana vid
Tavaste-hus reg:te, tjenade under kriget 1808 vid Björneborgs
reg:te, derunder utmärkande sig vid Siikajoki, Lappo
och Nummijärvi. Vid samma reg:te tjenade äfven och
utmärkte sig i samma strider den sistnämndes kusin
C. C. von Kothen, hvilken efter kriget befordrades till
o
kapten vid Första finska jägare-reg:tet. Dog i Abo
1815, endast 44 år gammal.
Afid Björneborgs regemente tjenade vidare:
Två bröder, fänrikarne Aug, Fredrik och Claes
Constantin Lagermarck, hvilka båda utmärkte sig för
tapperhet och jemväl båda två sårades vid Lappo den
14 Juli 1808. Den sistnämnde af dem transporterades
efter kriget till Kronobergs reg:te, der han avancerade
till kapten. Afled i Wexiö den 17 Jan. 1826, i sitt
44:de lefnadsår.
Fänriken, frih. A. J. Mellin, hvilken sedan, såsom
löjtnant vid Svea Lifgarde, fann hjeltedöden i Tyska
fälttåget 1813;
frih. Gust. von Otter, sedermera chef för Nerikes
reg:te, och vid sin död, i Stockholm 1820,
generalmajor — »en man af ett sant ridderligt sinne, ej blott
tapper, men ädel, högtänkt och derjemte älskvärd i
sitt umgänge»;
Carl Palmroth, under kriget löjtnant, utmärkte
sig vid Lappo o. s. v. Afled i Finland på 1850-talet;
fänriken H. G. von Qvanten; fann hjeltedöden vid
Lappo;
dennes broder, J. J. F. A. von Qvanten, lika tapper,
utmärkte sig ock vid Lappo, sårades vid Nummijärvi
d. 28 Aug. 1808 så svårt, att han ej vidare kunde
deltaga i kriget. Det var denne, Jost v. Q., som då han
vid Lappo såg brödren ligga i landsvägsdiket, ropade
missnöjd åt honom: »Henrik, hvarför ligger du der»?
Men Flenrik v. Q, svarade icke — en kula hade gått
genom halsen, den unge brödren var död.
Må vi ej förgäta, att det var vid Björneborgs
reg:te, som de tjenade, fältväblarne Johan Jacob Roth
och Erik Ulrik Spoof, * hvilka, tappre, rådige och
djerfve öfver allt beröm, äro bekanta genom sina
för fienden så olycksbringande ströftåg under kriget
1808, att, t. ex. vid deras anfall på Tammerfors med
sin, till lands och sjös fördelade lilla styrka, den
der-varande ryske kommendanten inrapporterade, att han
»till lands angrpps af general Spujf och till sjös af
amiral Rotki>.
I rapporterna och berättelserna om 1808 års krig
omtalas och berömmas mycket 3:ne bröder von Schantz,
af hvilka Carl Constantin och Joh, Eberhard tjenade
vid Björneborgs reg:te. (De voro för öfrigt nära släg-
* Spoof skall för sin tapperhet hafva, vid afskedstagandet, då han
ännu led af en i kriget erhållen blessyr i länden, blifvit belönad med
titel af Fänrik. .
tingar till den, jemväl sedan finska kriget väl kände,
slutligen till major befordrade Carl Jacob von Schantz,
hvilken bebodde och vid några och 80 års ålder afled,
för icke så länge sedan, på sin vackra egendom
Hjel-marsnäs i Nerike.)
Till de tappre Björneborgs-officerarne hörde ock
löjtnant Lars Joh. Stengrund, i hvilkens
lefnadsteck-ning J. G. Collin anför, bland annat, följande:
»När von Döbeln mottog befälet öfver andra
brigaden (till hvilken Björneborgarne hörde), visade han
sig sträf och frönstötande emot officerskorpsen. Vid
ett sådant uppförande voro Björneborgs regementes
officerare icke vane af sina chefer, med hvilka dé förut
umgåtts på en förtrolig och vänskaplig fot. Under
slaget vid Siikajoki skrek v. Döbeln, då en lucka skulle
fyllas i jägarkedjan: »om jag nu hade här ert bataljon
af mina Nylänningar!» Löjtnant Stengrund, stött öfver
detta misstroende, svarade straxt: »Herr öfversten kan
skicka dit ett kompani Björneborgare, så vinnes samma
ändamål.» Döbeln fixerade sin man: ett skarpt öga
mötte hans. »Marsch herre!» skrek han åter. Den
unge officern kastade sig med sitt folk i de djupa
snö-drifvorna, vältrade sig fram till det anvista stället och
uträttade allt hvad öfversten kunde önska. Denna
lilla händelse och samdrägtigheten emellan
Björneborgs officerare gjorde v. Döbelns uppförande mot dem
sedan mera varsamt, och slutligen skildes han med
den största saknad ifrån sina tappre Björneborgare.»
Den tappre och jemväl i allt öfrigt framstående
öfverste-löjtnant Carl Joh. Stjernvall är redan omnämnd.
Han dog, såsom landshöfding, i Wiborg 1815.
Fänrik Carl Joh. Uggla utmärkte sig vid Lappo,
der han ock blef sårad.
Det har redan blifvit sagdt, att den brigad,
hvar-till Björneborgarne under kriget hörde,
kommenderades af sådane brigadchefer som Adlercreutz och von
Döbeln, äfvensom de slagfält blifvit omnämnda, der
Björneborgarne skuro ständigt nya lagrar, och
hvar-igenom de häfdade den ära, som Finlands söner redan
tillkämpat sig »på Narvas hed, på Polens sand, på
Leipzigs slätter, Liitzens kullar»! Derför lyder ock,
med lika fullt skäl, slutstrofen i »Bjöjmeborgarties
Marsch »:
»Glesnade leder vitne bära
härligt om mod och bragder, om vårt lands försvar.
Fram, fram, vårt ädla, trotsiga standar!
Omkring dig än din trogna finska vakt du har.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
