Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och genralen med tjusningens eld i sin själ
gladt helsade trupp och befäl;
då spordes ej mer ett smygande knol,
en hviskning, bister och dof,
nej, ett jubel stormade honom emot,
och i jublet hördes hans lof,
och det roptes af röster till tusendetal:
»Hurra för vår tappre genral!»
J. A. Sandels, född i Stockholm d. 31 Aug. 1764,
började sin militära bana vid Svea artilleri, tjenade
sedan vid finska kompaniet af Adelsfanan, blef 1787
major vid Karelska dragonerna och bevistade i denna
egenskap med utmärkelse 1788—90 årens fälttåg;
utnämndes sistnämnde år till Sekundchef för dragonerna.
På våren 1803 transporterad till öfverste och chef för
Savolaks fotjägare-reg:te och Savolaks-brigadens
artilleri-kompani, emottog han, såsom ofvan nämndt är,
i April 1808, befälet öfver den då nybildade femte
brigaden.
Efter finska krigets slut erhöll Sandels den ena
utmärkelsen efter den andra, blef 1812 Sekundchef för
Svea Lifgarde, bevistade såsom divisions-general kriget
i Tyskland, upphöjdes (redan 1809) till friherre och
(1815) till grefve, 1817 till Serafimerriddare, blef 1818
riksståthållare i Norge och 1824 fältmarskalk o. s. v.;
afled i Stockholm 1831.
Grefve Magnus Bjornstjerna, som sjelf förvärfvat
sig ett fräjdadt namn såsom krigare, har tecknat
fältmarskalken grefve Sandels, hvilken han anser såsom
måhända den mest framstående personlighet under
kriget mot Ryssland åren 1808 och 1809, med följande
ord: »Till växten var han lång, nära 3 alnar; håll-
ningen militärisk; håret uppstruket, pannan hög och
öppen, näsan romersk, ögonen grå och blixtrande,
munnen skarp. Det hela återspeglade den fasta,
kraftfulla. ande, som lifvade hans själ. Hans lynne var
hetsigt, men ädelt; i striden återfann han alltid det
lugn, han i det enskilda lifvet någon gång saknade.
Under det hans kunskaper, skicklighet och
fosterlandskärlek förvärfvade honom befälets aktning och
förtroende, tillförsäkrade honom hans okufliga mod, hans
rådighet, ja hans lycka, soldatens blinda tillgifvenhet.
Ledd af Sandels ansåg Finnen sig oöfvervinnelig, och
blef det äfven genom denna tro. Faror, lidanden och
försakelser delade han lika med sin trupp, och kunde
således lita på dess trohet; den svek honom aldrig.
Medan den öfriga hären kämpade med ära, det är
sant, men utan synnerlig framgång, förde Sandels sina
segrande skaror nära intill Ladogas stränder; och då
han slutligen nödgades vika för öfvermagten och
utrymma landet, skedde det ej förr, än han till afsked
tillfogat ryssarne vid Idensalmi den betydligaste
förlust de under detta krig ledo. Sådan var den man,
som med skäl benämndes den tappre bland tappre,
hvars bragder länge skola genljuda bland Finlands
klippor, och hvars namn måste nämnas med vördnad
af hvarje svensk.»
Hvad som gjort den seger, Sandels den 27 Okt.
vann vid Idensalmi och Wirta bro, så berömd, är icke
blott att ett ringa antal, omkring 1,400 man svenskar
och finnar, här besegrade omkring 8,000 ryssar — ja,
då det afgörande ögonblicket var inne, när Tutschkojf
stormade de svenska styckevärnen och redan var nära
att intaga desamma, var det knappast 600 man, med
hvilka Sandels ej allenast afslog försöket, utan ock
tog fångar och nedgjorde större delen af dem, som
stormat, — det är ock den omständigheten, att
ryssarne, som uppsagt det dittillsvarande stilleståndet,
blott för att general Tutschkoff skulle, kosta hvad det
ville, kunna slå Sandels, började fiendtligheterna före
det för stilleståndets utlöpande bestämda klockslaget,
då de svenska trupperna ej ännu hunnit att ordnas
till den väntade striden; och slutligen ådagalade så
väl befäl som trupp, ja hvarje enskild man, här
verkligen både förundrans- och beundransvärda prof på
tapperhet. Då Savolaksare och Wasabussar, Karelska
dragon-vargeringen och en del af den fåtaliga
Kajana-bataljonen, under öfverste Fahlandcr, majorerna Malm
och Duneker, ett tappert välkändt tretal, med skott
och blanka vapen steg för steg tvingat de i tusental
framrusande ryssarne att vika tillbaka och så länge
hållit ut, att de icke mer hade någon ammunition qvar,
aflöstes de af Wester- och Österbottningar och den
återstående delen af Kajana-bataljonen i lika god
ordning uppmarscherande på Slagfältet som på ett
manöverfält, med flygande fanor och klingande spel. Det
var ock här, som Sven Dufva, »rekryt vid Dunekers
kompani», för hvilken typ af en finsk krigare »på sitt
sätt» soldat Bång vid Wasa reg:te, af Runeberg tagits
till förebild, ensam länge uppehöll den på de
qvarva-rande plankorna å bron öfver Wirta-strömmen
framrusande fienden och
Ȍt en hvar, som kom,
gaf höger-om och venster-om, så att han damp tvärt om.»
Det här knapt tillmätta utrymmet hindrar oss
från att följa Savolaks-brigaden på det mödosamma,
olyckliga, men ärofulla krigståg, hvars egentligen sista,
blodiga scen, utkämpades vid Home fors bruk den 5
Juli 1809. Vi vilja blott erinra om några af de namn,
hvilka äro oskiljaktigt förenade med denna tappra
brigads krigshistoria och hvilka vi, för att ej begå
någon orättvisa i fråga om bestämmandet af sa manga
hedersrum, äfven här uppräkna i alfabetisk ordning.
Gustaf Andersin, slutligen död såsom tyg-kapten
och — bokhandlare i Wisby 1853, »hade i sin
ungdom uti 17 bataljer under 1808 och 1809 arens finska
krig burit en af Savolaksbrigadens ärofulla sablar»;
––-hade »natten efter slaget vid Lappo sofvit på
en död ryss och med en kyss fått tapperhetsmedaljen
af Sandels, varit med i blodbadet vid Oravais och
under den fräjdade Duneker kamperat på Qvarkens isar».
G. F. Brunow deltog, såsom kapten, med
utmärkelse i striderna vid Revo laks d. 27 April och vid
Lappo d. 14 Juli, och sårades både vid Karstula d. 21
Aug. och vid Salmis; erhöll slutligen, vid
afskedsta-gandet från Södra Skånska infanteri-reg:tet, der han
efter kriget avancerat till öfverste-löjtnant, öfverste
n. h. o. v. samt blef samma år (1825) öfverinspektor
vid tullbevakningen i Göteborg. Afled i Finland d.
10 Juni 1847.
C. W. Brusin, lofordad af Adlercreutz efter slaget
vid Lappo, och af Sandels, som omnämner den
skicklighet och tapperhet, som kapten Brusi?i vid Wirta
bro, liksom vid flera föregående tillfällen, ådagalagt.
Joh. Jacob Burman hade redan såsom underofficer
vid Savolakska jägare-reg:tet stridt manligt i det krig
som utbröt 1788, samt bhfvit belönad med
tapperhetsmedaljen i silfver och uti den blodiga striden yid Kyro
d. 11 Juni 1789 blifvit fången och bortförd till
Ryssland. Återkommen efter freden, avancerade han till
officer och befordrades 1804 till förste löjtnant vid
ofvannämnde reg:te. I sina »Lefnadsteckningar öfver
de utmärktare personerna under kriget emot
Ryssland» yttrar J. G. Collin om Burman: »Han deltog
under kriget 1808 och 1809 i de flesta af femte
brigadens strider såsom fältmätningsofficer och adjutant
hos brigadchefen, öfverste Sandels, samt ådagalade,
att han i tapperhet och rådighet icke vanslägtades
ifrån sin kusin, den oförskräckta finska härens modige
och skicklige anförare, general-majoren Adlercreutz».
Efter kriget transporterades Burman till Helsinge
reg:te, hvilket han åtföljde under kampanjen i Norge;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
