Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör det» — hvarpå han med sina åbolänningar bröt
sig igenom fiendens leder, och uppnådde
hufvud-styrkan.
I slaget vid Siikajoki d. 18 April blef han svårt
sårad, men återfinnes dock, befordrad till
öfverstelöjt-nant, vid A lav o och d. 17 Aug., der han med sin
bataljon bidrog till segern. Vid Salmis d. 2 Sept.
stridde han lika tappert och blef sedan, då Palmfelt
insjuknat, tillförordnad brigadbefälhafvare. Han
avancerade efter kriget inom finska armén, der han
slutligen blef generalmajor. Afled i Helsingfors 1821.
Georg Fredrik Reutercrona började sin militära
bana vid Svea artill.-reg:te, der han avancerade till
kapten och major i armén; transporterades 1796 till
major och chef för Abo läns rusthållsbataljon, i
spetsen för hvilken han ärofullt deltog i finska kriget, till
att börja med i en drabbning närä Haistila d. 17
Mars 1808, der han lindrigt sårades. Han
befordrades till öfverstelöjtnant i arméen och förde återigen
med utmärkelse sin bataljon i slaget vid Alavo d. 17
Aug., äfyensom han af Adlercreutz med beröm
om-nämnes efter slagtningen vid Salmis d. 2 Sept. Han
blef efter krigets slut öfverste i arméen och 1800
öfverstelöjtnant vid Vestgöta Dals reg:te samt 1812
chef för södra skånska infant.-reg:tet. Erhöll 1816
afsked med generalmajors n. h. o. v. Afled 1850,
omkring 77 år gammal.
Nylands in län ter i regemente och
jägarebatalj on.
Vid utbrottet af 1808 års krig var d. v. öfversten
i arméen Georg Carl von Döbeln sekundchef för
Nylands reg:te, eller såsom det egentligen
benämndes: Nylandsbrigadens infanteriregemente. Sedan
generaladjutanten grefve Gustaf Löwenhjelm blifvit
den 16 April 1808 vid Pyhäjoki sårad och
tillfångatagen, och chefen för andra brigaden, öfverste Carl
Joh. Adlercreutz i hans ställe förordnad till
generaladjutant för arméen, utnämndes v. Döbeln till
befäl-hafvare öfver nämnda brigad, den s. k.
Björneborgs-brigaden, hvilken äfven större delen af Nylands reg:te
då var tilldelad. Han erhöll derigenom tillfälle att
såsom anförare på egen hand mera utveckla den
strategiska skicklighet och de fältherretalanger, livilka
hos Runeberg äro antydda och genom hvilka v. Döbeln
ingaf mod och tillit’ åt sina krigare samt med
oemotståndlig kraft förde dem till seger,
I ofvannämnde strid vid Pyhäjokiunder hvilken
Döbeln, som då kommenderade Nylands reg:te, sina
»kära Nylänningar», befann sig med sin trupp, som
vanligt, der striden rasade som hetast, trotsade han
med kallblodighet hvarje fara. Björnstjerna yttrar i
sammanhang med redogörelsen för denna drabbning:
Hans (von Döbelns) bild är af hvarje svensk allt för
väl känd, att här behöfva utförligt tecknas; nog af,
de stora, uttrycksfulla ögonen, de skarpa dragen, den
breda, svarta bindeln kring det aldrig läkta såret
(hvilket, såsom redan nämndt, var ett minne från den
blodiga striden vid Porosalmi d. 13 juni 1789), den
krigiska hållningen ingåfvo redan den aktning, som hans
okufliga mod, hans ädla hjerta och ridderliga anda
höjde till verklig beundran. Han afgudades af
soldaterna, och dit ingen annars vågat, dit följde de
honom utan tvekan.
v. Döbelns krigiska bildning var stor; likaså hans
humanistiska. Född d. 29 April 1758 i
Vestergöt-land, studerade han först juridik, men utbytte snart
lagboken mot sabeln. Ar 1778 blef han adjutant vid
Sprengtportens reg:te; två år senare ingick han i
fransk tjenst, der han med utmärkelse tjenade, äfven
under fättåg (i Ostindien) vid La Mark’s reg:te. För
sina fysande bedrifter der befordrades han till kapten,
och med denna grad blef han, vid återkomsten 1788,
placerad vid Savolaks infanteri, och bevistade såsom
sådan förutnämnda drabbning vid Porosalmi. 1790
major och 1805 chef för Nylands infanteri.
Att v. Döbeln vid början af 1808 års krig erhöll
befäl öfver en brigad, är redan omnämndt. Med
denna var han vid Siikajoki d. 18 April redan i
början af drabbningen mest i elden och emotstod med
mandom fiendens första anfall. Vid Lappo d. 14 Juli
var det han, som i spetsen för sina bataljoner utförde
det hufvudsakliga anfallet mot byn och med
bajonetten tvingade fienden att lemna fältet, samt på sådant
sätt förnämligast bidrog till segern. Den 30 i samma
månad belönades han med Svärds-Ordens stora kors.
Rörande den vigtiga seger, som utgör föremål
för Runebergs hänförande skaldestycke »Döbeln vid
Julas», anföra vi, efter Collin, följande:
Den sjuklighet, hvaraf v. Döbeln allt sedan
förkylningen vid Nykarleby — der den oförvägne v. D.
i ifvern att snart komma ryssarne in på lifvet, försökte
att vada öfver ån och dervid var nära att drunkna
— lidit och som alldeles blifvit vårdslösad, utbröt
slutligen i en häftig feber, hvilken nödgade honom
att lemna befälet öfver brigaden och intaga
sjuksängen. Under tiden hade svenska armeen blifvit af
de genom förstärkningar betydligt öfverlägsna
fienderna tvungen att åter draga sig upp emot norden.
Våra trupper hotades tillika att blifva fullkomligt aF
skurna i sitt återtåg, emedan den enda väg, som stod
dem öppen, nemligen vid Jutas, redan genom en rysk
trupp tillspärrades, von Döbeln insåg lätt den stora
fara, hvaruti hela svenska hären sväfvade, och ehuru
ännu icke fullkomligt återstäld, tog han ånyo befälet
öfver sin i så många strider pröfvade brigad, samt
vann d. 13 Sept. vid Jutas en fullkomlig seger,
hvar-igenom återtåget för svenskarne ånyo blef obehindradt.
Redan den 5 i samma månad hade öfverste v.
Döbeln blifvit utnämnd till generalmajor.
Utrymmet och ändamålet med denna skildring, som
egentligen är att endast beröra några af
krigshändelserna i Finland och Westerbotten 1808—09, nödga oss
att om v. Döbeln blott tillägga, att han, som några dagar
efter slaget vid Jutas måste åter igen intaga
sjuksängen, i Febr. 1809 emottog befälet öfver trupperna på
Aland samt d. 9 April s. å. äfven norra arméens södra
eller svenska fördelning, som var förlagd kring
Hernö-sand, och kort derefter öfver den norra eller finska
i Umeå. Genom konventionen derstädes d. 26 Maj
och förmedelst raska åtgärder räddade han armé och
förråd och tog ställning bakom Öre-elf, men aflöstes
i befälet af Sandels, v. Döbeln upphöjdes till friherre
d. 29 Juni s. å.
Såsom befälhafvare sedermera mot norrmännen i
Jemtland insnärjde han dem så, att de, för att undgå
tillintetgörelse, ingingo den för svenskarne
fördelaktiga konventionen vid Blekåsen d. 26 Juli. Han var
från d. 22 Sept. generalbefälhafvare i Westerbotten
o
och Ångermanland, ända till d. 1 April 1810, och
sysselsattes med truppernas hemförlofvande, aflönande
och dermed sammanhängande ledsamma åtgärder. Det
var under denna tid som v. Döbeln, d. 8 Okt. 1809,
på torget i Umeå, sade sitt farväl och sitt tack åt de
finska trupperna i det minnesvärda, rörande tal, som
lockade tårar ur ögonen på både talaren och hans
mångbepröfvade krigskamrater, och som slutade med
dessa djupt gripande ord:
»Finnar! Bröder! Kunde dessa ord beseglas med
blodstårar från mina ögon, skulle de strömma — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
