Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Wilh. Ramsay, som börjat sin militära
bana vid Svea Lifgarde och med mycken distinktion
tjenat i neapolitanska arméen, der han inom 2 år
avancerat till major, placerades sedermera vid
Tavaste-hus reg:te och bevistade såsom stabsadjutant en del
af 1808 års krig, der han i slaget vid Lemo d. 20
Juni träffades af ett skott i bröstet, som medförde döden.
En lika ärofull död träffade ock hans yngre broder,
Carl Gnst. Ramsay, hvilken, då löjtnant vid Nylands
dragon-korps, tjenstgjorde såsom v. Döbelns adjutant,
då han vid Lappo blef dödskjuten.
Det är dessa två tappra och särdeles afhallna
bröders död för fosterlandet på ärans fält, som gifvit
Runeberg stoff till den stämningsfulla långa
»Främlingens syn», hvari den ädla friherrinnan Sofia Lovisa
Ramsay’s sorg öfver den nästan samtida förlusten af
dessa båda värdiga söner i blomman af deras ålder
så vackert tolkas. Skalden låter henne hvarje afton
stanna i den stora salen på Edsbogård i trakten af
Helsingfors och der med en tyst bön böja sitt hufvud
framför de der på väggen befintliga tvänne porträtten.
»Hon lefver nu af sina minnens skatt:
Det var de båda tappres gamla moder,
Hon tillbad bilder ej — hon tog god natt.»
Vidare märkes bland dem, som under kriget
tje-nade vid Tavastehus reg:te:
Major Reinh. Wilh. Gripenberg, som med
synnerlig tapperhet förde sin bataljon vid Pyhäjoki,
Siika-joki, Alavo o. s. v.
Kapten Fredrik von Krcemer, som blef svårt sarad
vid Ruona under de häftiga striderna d. 31 Aug.—2
Sept., samt löjtnant Gnst. Wilh. von Krcemer, hvilken
med loford omtalas för sitt tappra deltagande i slagen
vid Ypperi, Siikajoki, Alavo och Lappo.
Löjtnant Carl Henr. Lange tjenstgjorde under kriget
såsom adjutant hos general Adlercreutz; utmärkte sig
vid Siikajoki genom »verksamhet och tilltagsenhet»,
och vid Revolaks »måste han och de öfriga
adjutanterna, major von Otter och ryttmästar Adlercreutz, af
brist på officerare, stiga af hästarne och sätta sig i
spetsen för de stormande». Under fälttåget befordrad
till kapten, omnämndes Lange med beröm af general
Sandels för sitt deltagande i slaget vid Hörnefors d.
3 Juli 1809.
Kapten Zacharias Nordensvan ådagalade
»rådighet och mod» under träffningarna vid Ypperi och
Siikajoki m. fl.
Löjtnanten frih. Carl Wilh. Rchbmder blef sarad
vi Pyhäjoki d. 16 April 1808, men kunde likväl
deltaga i striden vid Siikajoki två dagar derefter, då han
jemväl utmärkte sig för »rådighet och mod».
Fältväbeln Arvid Adolf Spåre utmärkte sig sa som
detacherad befälhafvare för 30 man af regementet i
trakten af Gamla Carleby i Maj 1808, att han
derefter befordrades till officer. Blef efter kriget fänrik
vid Helsinge reg:te och löjtnant i arméen. Afled i
Söderhamn d. 2 Juli 1815.
Löjtnanten Carl Aug. Stander skåld sårades i
striden vid Pyhäjoki d. 16 April.
Löjtnant Carl Adolf Uggla utmärkte sig vid Lappo
d. 14 Juli.
Öfverstelöjtnant Otto Fredr. Wetterhojf, som redan
utmärkte sig under det föregående ryska kriget, gjorde
sammaledes under det nu ifrågavarande, i rapporterna
om hvilket han ofta omnämnes med stort beröm.
Han blef slutligen öfverste.
Vi hafva redan förut omnämnt den tappre
löjtnant Anders Georg Kihlstrom, hvilken kämpade såsom
en verklig hjelte vid Siikajoki, der han, under ett för
stridens utfall synnerligen vigtigt bajonettanfall,
genomborrades af en kula och stupade i spetsen för ett
kompani af det tappra Tavastehus’ regemente.
Karelska jägare-korpsen.
Bland forna chefer för detta inom Karelen och
Savolaks förlagda d. v. Karelska regementet nämnes
den slutligen till generallöjtnant befordrade och med
grefve-värdighet hugnade frih. Mauritz Wellingk,
öfverste 1678; död 1727.
Den 10 Maj 1805 blef öfverstelöjtnant Gustaf
Aminojf chef för Karelska jäg.-korpsen, i spetsen för
hvilken han med tapperhet och utmärkelse bevistade
nu ifrågavarande krig. Han utnämndes d. 3 Juli 1809
till R. af Svärds-Ordens st. k. och d. 2 April 1810
till landshöfding i Savolaks och Karelens (Kuopio)
län. Afled 1836. — Utom denne Aminoff skola
tretton af samma namn hafva bevistat 1808 års krig.
Gust. Fahlander hade 1789 och 1790 såsom
kapten vid Karelska jägarne bevistat det då pågående
ryska kriget.
Löjtnant Daniel Wilh. v. Fieandt, också tillhörande
Karelska jägarne, var under 1808 års krig
brigadadjutant hos Sandels, hvilken tappre och
uppmärksamme befälhafvare gaf v. Fieandt mer än ett tillfälle
att »utveckla rådighet och trotsa faran».
Kapten Adolf Molander erhöll under sistnämnde
fälttåg guldmedaljen för tapperhet i fält.
Af tvenne tappre bröder Tavaststjerna, hvilka
med utmärkelse deltogo i kriget 1808—09, tjenade
Henrik Conrad Molander vid Karelska jägarne. Han
var född 1769 och afled på 1850-talet.
Karelska dragun-korpsen.
Såsom chef för Karelska dragonerna utmärkte
sig under 1808 års krig öfverstelöjtnanten Adolf Ludv.
Christiernin i Revolaks-drabbningen och »för sitt
deltagande i Sandelska korpsens strider omkring Kuopio
och tillsammans med Malm». Han hade redan 1795»
efter Sandels, blifvit öfverstelöjtnant vid och 1803 chef
för »Karelska lätta dragon-regementet» — såsom
korpsens ock benämnes.
Dess chef under åren 1800—02 var Eberhard
Ernst Gotthard von Vegesack, en man, hvilkens
snart sagdt hela lif var en ridderlig lefnadsbana och
hvilkens meritlista och lefnadsskildring skulle erfordra
ett vida större utrymme och större förmåga, för att
fullständigt och värdigt redogöras för.
Född 1763 i Rostock, blef Ernst von Vegesack
vid 16 års ålder page hos konung Gustaf III; utgick
såsom kornett vid Lifregementets dragoner och
adjutant till kriget i Finland 1788. Då han uppmanades
att underteckna »Anjala-förbundet», svarade den
ridderlige unge mannen : »Jag underskrifver icke någon
annan förbindelse, än den att tillintetgöra fienden.»
v. Vegesack var ej blott en praktisk, han var
ock en toretiskt mycket bildad militär.
Bland hans lysande bedrifter under nu
ifrågavarande krig i Finland vilja vi endast erinra derom, att
han uti det blodiga slaget vid Oravais anförde de
finska trupper, hvilka, ehuru endast 3,500 man starka,
uti nära 16 timmar fäktade emot 10,000 ryssar och
slutligen tvingade dem att retirera.
Utnämnd år 1812 till generallöjtnant och
kommendör med st. k. af Svärds-Orden, anförde han sedan
med utmärkelse särskild armé-korps så väl i det tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
