Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
per öfv*er gränsen, i sig upptager det objekt, som till en bör-
jan framträder såsom yttre. Men en nödvändig följd häraf är,
att ancien skall befinna sig i en oupphörlig utveckling. I och
med utvecklingens afslutande skulle anden upphöra att vara
subjekt och vore blott substans. Resultatet vore då icke det
absolutas högsta form, utan ett återfall till dess lägsta, eller
rättare till dess rena formlöshet. En oupphörlig utveckling är
åter endast med det vilkor möjlig, att så snart en gräns för
anden ä r upphäfd, en ny sättes och ånyo öfvervinnes. Ut-
vecklingen fortgår således hos Hegel på samma sätt, som hos
Fichte, nemligen så att gränsen ömsom sättes och upphäfves.
Ilegels företräde framför Fichte synes då blott bestå deri, att
andens utveckling är dess sjelfrörelse och icke är beroende af
någon oförklarlig impuls. Denna förändring i utvecklingens ut-
gångspunkt synes dock icke medföra någon förändring i dess
resultat , alldenstund Hegel genom att stadna vid samma oupp-
hörliga vexling af gränsens sättande och upphäfvande som Fichte
äfven synes drifvas till dennes dualistiska motsättning af det
oändliga och det ändliga.
Hegel har icke förbisett denna svårighet. Redan i före-
talet till Phsenomenologie des Geistes egnar han den sin upp-
märksamhet. Sedan han uttalat ofvan omnämnda åsigt, att det
absoluta, såvida det är subjekt, icke är omedelbar enhet, utan
ett väsende, som fulländar sig genom sin utveckling, och häraf
dragit den slutsattsen, att det absoluta väsendtligen är resultat
och således först vid utvecklingens slut verkligen är, hvad det
i sig är, så medgifver han, att detta kan synas motsägande,
men anser dock denna skeubara motsägelse lätt kunna lösas1’.
Den motsägelse, som här säges uppstå, kan icke vara någon
annan, än den vi ofvan arigifvit, nemligen att utvecklingen sy-
nes innebära en oupphörlig öfvergång till annat, eller med an-
1) So widersprechend cs scheinen m ag, dass das Absolute wesentlich
als Resultat zu begreifen sei, so stellt doch eine geringe Ueberlegnng, die-
sen Schein von Widerspruch zurecht. H. W . B. 2. pag. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
