Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framträder subjektiviteten inom logiken. Negationens negation
är det affirmativa, den positiva enhet, hvartill bestämningarne
återföras ur gin motsatts.
Vi lemna tillsvidare åsido den olikhet i betydelsen af
detta antagande, som uppkommer genom phenomenologiens och
logikens olika uppfattning af processen, såsom öfvergång från
möjlighet till verklighet. Vi fästa oss för närvarande blott vid
den för båda gemensamma grundtanken, att processen icke är
en gränslös fortgång från ett till annat, utan en formrörelse
inom det absoluta. Vi fråga om det lyckas Ilegel att genom
denna bestämning öfvervinna den Fichteska Dualismen.
För besvarandet af denna fråga vilja vi till en början
anmärka, att om det absoluta väsendtligen är resultat eller ne-
gationens negation, så följer deraf, att det första omedelbara,
äfvensoin dess negation icke är det absoluta. Vidare anmärka
vi, a;t endast det högsta resultatet eller det affirmativa, som
negerat alla negationer, är det absoluta. Alla lägre resultater
eller sådana affirma tioner, som blott negera någon eller några
negationer och Jerföre sjelfva i sin ordning negeras, äro i och
för sig betraktade relativa och kunna enligt Hegel endast ge-
nom att ingå i det absoluta såsom dess momenter frigöra sig
från sin relation. Såsom momenter i det absoluta ingå de ge-
nom att upphäfvas. Så länge ett moment finnes, som icke är
upphäfdt, hafva vi alltså icke det absoluta till resultat, utan
ett eller flera relativa. Sättes något relativt såsom det hög-
sta, eller sättes hvarje resultat af processen såsom ett relativt,
så följer att dualismen mellan det satta relativa och den mot-
satts, till hvilken detta refererar sig, är och förblifver oundgäng-
lig. Hvarje sådant resultat vore således icke rent identiskt
med början och vore således icke Ündamâl i egéRflig ffléfting.
Den förmedling, hvarigenom ett sådant resultat är vunnet, vore
icke heller den sig rörande likheten med sig sjelf, ty, om man
stadnar vid ett sådant relativt resultat, så är det icke bevi-
sadt, att allt, som för anden visar sig såsom yttre, i sin san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
