Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp genom vers och dikter. Gif akt, siare, —
mumlade man — och hör på, poeter, öppnen era
munnar till sång och hämten hit era
instrumenter! Gen oss den litteratur, som speglar vårt
sinnes oroliga längtan, och reciteren för oss de
visor, där det skratt jublar och den gråt snyftar,
hvaraf vårt hjärta slites och bränner. — Men af
poeterna drömde de flesta öfver versraderna i
de gamla diktböcker, hvilka de älskade, och deras
hvälfda tänkarpannor, öfver hvilka det ljuslockiga
håret svallade, skakade betänksamt åt tidens
fåfänga äflan. Knappt mer än två kunna besluta
sig för att blifva den politiska omstörtningens
röster och helt gifva uttryck åt allt det jäsande
och oroliga — Talis Qvalis och Orvar Odd. Med
ungdomens heta blod och vackra djärfhet slungar
Talis Qvalis 1841 ett bittert angrepp mot Tegnér,
för att han svikit det kommande och spirande
och sällat sig till det gamla och gråa, och
lidelsefullt förkunnar han i sin Hälsningssång till
folkrepresentanten Hans Jansson stormen, som
knäcker det svaga och dömda, den nya tiden, som
växer upp, det nya riket, som skall resa sig i
afbränd mylla:
Hur skönt det blixtrar! Vaknande, Europa
i oro bidar. Friska vindar sopa
från ögonlock och pannans djärfva hvalf
hvart åskmoln undan. Såg du, jorden skalf!
En feberoro gick igenom världen
och går ännu; det rycker uti svärden,
den nya tiden står med blixt i hand
och strålig panna öfver alla land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
