Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till de små medlen? I deras ifver för det
tekniska fanns ju dock icke ett spår af den stora
litterära passion, den den pessimistiske poetens tro
på att intet är evigt utom konsten, intet
beståndande utom den byst, »som öfverlefver staden»,
hvilken kunnat skapa en svensk »parnass».
När Dietrichson påstår, att till grund för
signaturernas sträfvan låg hans egen tanke om
att »tiden och känslan endast kunna föryngras
genom att man hängifvet kastar sig till sin
moders, fosterlandets och naturens, bröst och gråter
ut sin sorg och jublar fram sin glädje
omedelbart intill hennes hjärta, i stället för att känna
efter gehör och sjunga efter de gamles noter», låter
detta emellertid onekligen som ironi. Nog ha
dessa poeter hängifvet kastat sig till naturens
bröst! Nog gråter här en äkta sorg, och nog
jublar här en omedelbar glädje! Sanna
förhållandet är, att af natur och verklighet i dessa
ords vanliga mening finner man här ytterst litet.
Deras smärta tager oss icke, och när de
skratta, ryckas vi icke med. Och de gamles
noter se vi icke utbytta mot några nya; en
förenkling i orkestreringen är det enda, som
företagits.
Hvad är det som gör dessa författare i
allmänhet så dödligt ointressanta? Vi märka det
genast, de meddela oss ingenting själfupplefvadt,
de ha inga reseminnen från tankens eller
drömmens eller det egna lifvets värld att berätta för
oss. De äro hvarken män, för hvilka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
