Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika omvändelser orkade den stackars musan
icke följa med; när Wirsén numera gråter —
och det gör han ju ständigt — förmå alla de
löpningar och fioriturer, hvarmed han försöker
sig, icke att röra oss på samma sätt som den
unga poetens melankoli. Man känner
medlidandet på annat vis! Hans dikts petiga och aldrig
lidelsefulla konstfullhet verkar nu på en, som
när man i Italien förr hörde de feta frodiga
manliga sopranerna sjunga: man tyckte nog, att det
var vackert, man tyckte också synd om dem,
— men leendet satt i mungipan.
När man söker destillera fram det allmänna
intrycket af signaturerna och signaturpoesien,
hvad kan man då få annat än en förnimmelse
af att ha råkat en hop unga människor, som icke
hafva de ungas handlingstörst och böjelse för
opposition, en hop åldringar, som hafva de gamlas
trötthet, men icke deras vishet och insamlade
erfarenhet, en hop poeter, som icke våga resolut
slå in på nya banor, men ändå äro ledsna öfver
att ingenting riktigt lyckas för dem.
Egendomligt dödsdömdt och utan löften tedde sig redan
vid det första framträdandet detta släkte, och det
har också i det stora hela nått det öde, det
förtjänat — glömskans. Vi hafva sett, huru de
bäste af den föregående generationen yrkade på
nydaning, handling, realism, vi hafva sett, huru
efterträdarna icke vågade yrka på någonting och
huru det enda de förde med sig var litet rädsla
att kasta sig i, litet försiktighet i leken. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
