Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och dock, det fanns en verklig skald bland
signaturerna — Snoilsky. Han var den ibland
dem, som hade gått längst, och han var poeten.
Oscar Levertin gjorde en gång i en liten
essay en antydning om likheten mellan de
italienska bildernas Snoilsky och den debuterande
Hei-denstam — en antydning, som visst sedan
upprepats af andra författare. Båda skulle vara
sol-berusningens och det yra humörets diktare. Är
det sant? — knappast. Redan i Vallfart och
van-dringsår fanns det några smådikter, förbisedda af
kritiken och öfverhoppade af publiken, hvilka läto
en ana en fond af melankoli helt annorlunda djup
och mörkfärgad än den nordiskt ljusa, som
Snoilsky har gemensam med de flesta svenska diktare,
och de färgstarka dikter, hvilka fyllde
Heiden-stams debutsamling, röjde mindre de vaknande
ungdomsårens åtrå att sträcka ut armarna åt den
blåa luften, det flödande solskenet och hela det
växande rika lifvet, än den förbittrade lifsglädjen
hos en man, som genomgått och lidit. Nej,
60-talets Snoilsky var den sista trubaduren af det
gamla snittet, och har han en ätling, då är det
Daniel Fallström, då är det den skaldernas Daniel,
som betagen kysst Teresa och Annina och skön
och röd älskat Inez och Lucia med flera,
hvar-om närmare underrättas i den de skönas
adresskalender, som är poetens skrifter.
Carl Snoilsky betraktades — måhända har
man nu glömt bort det — under sin första tid
som en djärf, nästan oroväckande djärf realist,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
