Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grandiosa, förbittrade, storstiladt vredgade repliker
inom oss, och alla hafva vi mumlat för oss själfva
dessa sällsamt intensa ord om lifvet, hvaraf det
öfverflödar:
»Mäktiga lidelser höra till ungdomen, men
dessa lidelser äro ämnade att dödas».
»Bind icke andarne med någon boja! Glöm
icke den stora pingstdagen, glöm icke ditt stora
mål: andligt lif och andlig frihet. Lyssna icke
till det stora dödsropet ’si det är allt godt!’ ty
då kommer ej det tusenåriga riket, frihetens rike,
till stånd, och det är just det, som börjar nu!»
»Sikta mot skyn och du skall träffa skogsbrynet.
»Man kufvar icke andarne med svärd!»
»Det nya jag vill är tvifvel på det gamla,
icke därför att det är gammalt, utan därför att
det är ruttet.»
»Det var icke en lögn, men det har blifvit.
När du var ung, hade du rätt, när jag blir
gammal, ja då har kanske jag orätt. Man växer
inte i kapp med tiden!»
Den känslans nobless och förfining, som
präglar Mäster Olofs diktare, framträder säkert
varmast och vackrast i dramats versifierade
edition. Oppositionens jäsning, idéernas trängsel,
det dramatiska lifvet och rörelsen, den ungdomliga
djärfheten och den ungdomliga lusten att
sjunga ut de långa årens ve och förtryck — allt
detta ger prosaupplagan en vågsammare, genialare
och tekniskt verkningsfullare karaktär, men
stämningen af nätters grubbel, de solitära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
