Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det darrar något som kanske blott
stockholmsbarn kunna förstå i rader som dessa: »Nu ringde
det sju i Katarina, och Maria sekunderade med
sin mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan
fyllde i med sina basar, och hela rymden dallrade
snart af ljudet från alla stadens sju klockor; men
när de tystnat, den ena efter den andra, hördes
ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla
aftonsång: den hade en högre ton, en renare klang
och ett hastigare tempo än de andra — ty den
har så! Han lyssnade och sökte utreda,
hvari-från ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos
honom. Då blef hans min så vek och hans
ansikte uttryckte den smärta, som ett barn erfar,
då det känner sig vara lämnadt ensamt. Och
han var ensam, ty hans far och mor lågo borta
på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes,
och han var ett barn, ty han trodde ännu på
allt, både sant och sagor».
Med mindre glans omkring sig stå nog för
oss många af de följande verken, men det finns
knappt något ibland dem, som ej i det mesta
burit den kritik, hvilken är den hvassaste af alla,
årens, och inför hvilket man nu tvingas att stå
likgiltig och kall. Det nya riket, där hånets
chambrière klatschar så muntert som hos hvilken
annan af litteraturens gamla tuktomästare och
där löjet än en gång bevisat sin makt att öfverlefva
de utskrattade, Utopier i verkligheten med sin ljusa
lifssyn, sitt stolta hopp och sin starka och nästan
förödmjukande sträfvan, Giftas (de bästa af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
