Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. U. Bååth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och dock, det är snarare poetens vackra,
svärmiska och någon gång en smula sentimentala
medkänsla än världsförbättrarens fruktbara harm,
som inspirerat de dikter Bååth skrifvit om lifvets
och samhällets styfbarn, proletärerna,
synder-skoma och kärlekens barn, och långt snarare
är det den estetiska drömmarnaturens svårmod
inför tillvarons armod och fulhet än reformatorns
förbittring inför det elände han tror sig kunna
afskaffa, som utandas ur de Bååthska
skildringarna »från gatan».
Utan att vara reformator, omstörtningsman
eller tidens stora tunga, var A. U. Bååth den
diktare som den gången behöfdes, och det är
också lätt att i de litterära handlingarna från
80-talets begynnelse spåra den uppmärksamhet
och den värme, hvaraf han möttes. Liksom
Strindberg med Röda rummet knäckte sönder och sköt
åt sidan samtidens små husbehofsprosatörer och
med sina nervösa, blodfyllda och oroliga ord och
satser kom deras hemslöjd att synas än mera
kall och liflös, höjde sig i A. U. Bååth en poet
med originella ord och egendomlig satsstruktur,
en poet, i hvars dikter den tekniska traditionen
nästan brutalt nedsättes och där allt lefde ett
nytt och starkt lif, en skald, hvars poesi
knuffade undan den af akademien uppmuntrade
ane-miskt hvithyllta, poröst genomskinliga och
konventionella versen, liksom bondens barn knuffar
omkull den unga stadsplantan. Liksom i Röda
rummet var det i Bååths första diktsamlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
