Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. U. Bååth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bräcka skall han väldiga pannor,
slå, så i dunkla klyftor det flammar.»
Magra händer på täcket famla,
däfna strålar i ögat sig samla.
En efter annan sin glans de mista,
tyna och slockna. Ögonen brista.
Att skalden i sin förkärlek för det kärfva
och bistra icke sällan gick öfver alla gränser, så
att den som läser hans skrofliga vers med deras
en smula »luffande» rytmer, stundom ofrivilligt
erinrar sig Livijns roliga satir i Spader Bame
öfver »den höga nordiska kraften», var en sak
för sig och som man den gången icke tog så
allvarligt. Hufvudsaken var att här för första
gången på mycket länge mötte en poet, som med
hela sin varelse tillhörde verkligheten och helt
stod på marken, en poet, som med rätt kunde
skrifva som motto på en af sina diktsamlingar:
Hvar smekande syn, som förbi mig drog,
ur verkligheten sin värme tog.
Dess friska andedräkt jag kände,
och in i min sj£l den sig mäktigt brände.
Den författarpersonlighet, som röjer sig i den
Bååthska dikten, är då långt mindre intressant
eller egendomlig än denna själf ofta är
förträfflig. En blodfull och stark natur, oppositionell
och dristig i ungdomen, med åren betydligt mera
flegmatisk och saktmodig, med en kraftfull
människas beundran för det kraftfulla och en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
