Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
du se, huru yrvakna fysionomier med nattmössor på skulle
titta ut ur alla hål, och hur man skulle svära öfver
fridstöraren. Och när det var gjordt, skulle jag visst slänga
larmtrumman i något dike och loma af under djup ånger
öfver att jag ställt till ett sådant uppträde, när jag inte
visste, livar för jag störde det goda folket i dess söta sömn.
Jag tycker inte om strid, jag blir nedslagen af första
hätska ord, som riktas mot mig eller mina idéer. Därför
uttalar jag sällan hvad jag känner, utan låter hellre folk
tro, att jag* ingenting bär under min vadderade
vapenrock.
Det är denna olust att kläda skott i de stora
lif sstriderna, denna motvilja för kravallernas o
vadderade vapenrockar, som knäcka Helge
Rosenborg. »Accordens Aand» förstör honom. Han
tar afsked ur krigstjänsten — äfven i andlig
mening. Efter att tum för tum gifvit vika och släppt
efter blir han en toujour och korrekt herre, en
världsman så otadlig som någon, hvilken aldrig
vetat af ett ungdomsblod, som susat rödt mot
drabbning eller längtat hett mot rymder. Han gifter
sig med henne, som skulle gifvit honom sällheten
och stödd mot hvilkens skuldra han skulle
blickat hän mot de goda landen bortom horisonten,
men ett äktenskap, som byggts på eftergifvenhet
och borgerliga kompromisser, bär det onda fröet
redan i sin upprinnelse. — »Lyckliga?» frågar i
bokens slut en gäst i det eleganta Rosenborgska
hemmet en annan och får till svar: »Åhja, så
där — efter nutidens fordringar» . . . Med denna
lilla förträffliga och gnisslande replik afslutas
romanen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
