Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stella Kleve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En vain mon coeur m’a dit: espère!
Voici venir la fin du joui*.
Et j’aurai passer sur la terre,
n’ayant rien aimé que l’amour.
Den tjuguåriga författarinnan till Berta Funcke
insåg långt bättre än flertalet af sina skrifvande
systrar att kärleken ensamt är brödet, som kan
mätta lifvets alla hungrande, men att det brödet
också har giftet inbakadt i degen, som skall låta
hvarje på förhand uppgjord teoretisk beräkning
af ett samlif mellan en man och en kvinna slå
fel och som skall gäcka alla än så skickligt
och planmässigt gjorda kalkyler och öfverslag för
ernåendet af harmoni och lyckliga dar och nätter
för två, som älska eller tro sig älska hvarandra.
Med en den gången — under dessa år, då kampen
för »kvinnans frigörelse» drog alla tankar och
alla sinnen ins blaue — enastående djärfhet och
uppriktighet skildras i Stella Kleves novell Berta
Funcke samt de båda föijande Pyrrhussegrar och
Alice Branät kvinnor för hvilka lifvet på gammalt
vis utgöres af kärleken och ingenting annat än
kärleken, kvinnor, för hvilka kärleken på gammalt
vis innebär tillvarons välsignelse, förbannelse och
enda mening.
På gammalt vis — icke helt. Icke helt
består dessa kvinnors lif i att på det gamla sättet
»älska kärleken», icke helt äro dessa kvinnor
barn af ett hett och starkt blod. Den moderna
tillvaron och den förbannelse, som ligger i att
redan i arfvet från far och mor äga blodets och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
