Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin som 80-talist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omöjlige, som aldrig kan lära sig att räkna med
realiteter och tillvarons exakta och algebraiska
tal, det är eldslågan, som vill flamma ända till
stjärnorna, men som är dömd att brinna och
förbrinna i sin egen eld: »Det var något af ren
karbonari öfver honom, tyckte hans vänner. Och
dock var hans sinne — som alla stora entusiasters
— så känsligt som ett barns, så vekt som en
trånsjuk kvinnas. Han älskade den syndiga,
brokiga världen med ett hett temperaments .hela
glöd. Han kunde rusa sig af ett skratt, som
han hört på gatan. Han kunde lefva vecktals
på en blick, ägnad honom af en förbigående.
Och dock när hans hjärta hviskade honom: store
dåre, du älskar ju alla människor, var det som
han med alla människor menade blott de fattige,
sorgsna, tryckta, elända, de i mödosamt släp böjda,
de i lidande åldrade, men som om alla andra för hans
monomana ensidighet icke längre voro människor.»
Redan han är som Otto Imhoff, hjälten i
Lifvets fiender, den återuppståndne romantiska
drömmaren själf, hvilkens blods rebelliska och
egenvilliga begär och hvilkens ådrors röda och
törstande sång hjärnans klara tankar och viljans
ärliga sträfvan aldrig helt kan besegra. För honom
som för Otto Imhoff börjar tidens liberala arbete
så småningom att synas allt mer smått och allt
mér fattigt, han börjar allt mer sätta sig tillbaka
till gångna lyckligare tider, då obekymrad,
munter lust brann i människornas sinnen och då
»själfva sorgen, när den fäste på en sin mörka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
