- Project Runeberg -  De nya poeterna. 80-talet. Dokument och kåserier /
392

(1902) [MARC] Author: David Sprengel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin som 80-talist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vacker stämning af en solnedgångs boptdöende,
af en kvällnings melankoliska afsked öfver boken,
och berättelsens sista ord ljuda som ett
högtidligt och stilla epitafium eller som
begrafnings-klockomas klang bland de gröna träden på en
kyrkogård:

Därute öfver Humlegården darrade ännu
pingstkvällens majlätta skymningsdager. Men för hvar minut blef
luften mera grå, och solnedgångens färgflod rann bort i
skymningen. Snart var det blott himmelns bård af purpur
och orange där borta öfver Lilljansskogen, som ännu
talade om yppigt lif och röda solar. Eljes var allt blekt och
obestämdt, försvinnande i töcken, men bakom allt detta
formlösa och grå skälfde vårnattens hela lönliga lif med
safve, som steg, mark i grodd och svällande knoppar. Och
våren själf — den spensliga unga flickan med de skygga
ögonen och den blekröda munnen, som suttit på en trappa
och bjudit ut liljekonvaljer — reste sig och försvann, och
doften från hennes korg flöt som en hvit strimma genom
natten.

Men Öfver honom, som burit namnet Otto Imhoff, lade
sig den stora vinternatten allt oblidkeligare. Hur omätligt
långt var han icke redan från allt lefvande.
Förmultnin-gens skugga föll mörk Öfver hans läppar, öfver de bleka
händerna med sina meningslöst hoppressade fingrar, och
blicken själf, som länge bevarat något af lifvets förnuft
och glöd, stirrade nu tom och bruten mot allt det okända
och svarta. Allt var förbi. Hade Otto Imhoff i själfva
dödsminuten krampaktigt fattat tag i någon af lifvets
tankar, en bild, ett minne af det han älskat mest, hade nu
döden också beröfvat honom denna sista återstod af
tillvarons rikedom — det är den sista obolen, som vi alla
måste lämna Charon, innan vi skuffas ut i det stora mörkret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:16:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sdpoeter/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free