Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin som 80-talist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Medan Oscar Levertin skref Lifvets fiender
förstod han redan klart, att den sociala
samtidsdikten, som en gång hägrat också för honom,
icke var det område, där han kunde känna sig
hemma och där han kunde nå in till sig själf.
Med boken om Otto Imhoff hade han själf
frigjort sig från den feber, hvari världsförbättraren
i Lifvets fiender brann upp. Om jag vore
författare, säger Otto Imhoff på en sida i Lifvets
fiender, skulle jag skrifva om de båda knutpunkterna
i hvart människolif och aldrig tröttna att skildra
kärleken och döden. »Jag skulle tala om
kärleken så länge jag kunde, om dess ofattliga
rikedom, dess outgrundliga blandning, där gemensamt
jubel sjuder som vinskum och gemensam smärta
bildar bottensats . . . Och blefve jag riktigt
gammal eller olycklig, skulle jag tala om döden, om
den slutliga smärtan och den slutliga trösten för
oss alla . . . Genien med den lyfta och genien
med den sänkta facklan . . . hvad kan dikten
utom dem bjuda på annat än grå prosa?»
Han har här förutsagt sin egen
utvecklingsgång. Den epokbildande diktsamlingen Legender
och visor (1891), som står vid portalen till
90-talets skede af sång och strömmande lyrik, visar
oss »Otto Imhoff» resignerande från
lyckliggörar-raseriet. Dikter af Levertin i alldeles samma
anda som de i denna samling finnas väl i olika
publikationer redan så långt tillbaka som åren
1885 och 1886, och några af dem i boken själf
äro till och med skrifna under 80-talet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
