Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Öfversikt af missionens äldsta historia - A. Den apostoliska missionen - Judarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det är världens Frälsare efter köttet (Rom. 9: 5). Dock var det Jesu
sorg (Luk. 19: 41) liksom ock aposteln Pauli oaflåtliga kval (Rom. 9: 2),
att folket i sin helhet ej ville känna sin besökelsedag. Liksom
vingårdsmannen bad för det förtorkade fikonträdet (Luk. 13: 8), bad Jesus
på korset för det folk, som själft öfver sig nedkallade hans blod, och
det fick ännu en nådatid till omvändelse (se Apg. 2: 39; 3: 17; 19: 26).
Därför började missionen som Israelsmission, och Herrens apostlar
tänkte från första början alls icke på att öfverskrida Guds gamla
egendomsfolks gränser. Ja, till och med sedan hednamissionen med stor
välsignelse tagit sin början, betrakta de gamle apostlarne sig själfve
som apostlar för de omskurne (se Gal. 2: 7—9).
Denna nådatid vardt ej heller förgäfves. »Kvarlefvan enligt
utkorelsen af nåd» (Rom. 11: 5) blef inbergad, och på gammal, helig
mark blomstrade upp ett församlingslif, som i alla tider skall lysa
som en förebild för Kristi kyrka. Samtidigt blefvo judarne under
förskingringen den underbara, af Gud gifna dörren ut till den stora
världen, i det att äfven Paulus, då hednamissionen tog sin början,
följde den grundsatsen: juden först, så ock greken (Rom. 1: 16).
Men både i hemlandet och utomlands fortfor dock judafolkets
stora massa i sin förhärdelse. Under förskingringen måste det därför
gå, såsom aposteln Paulus yttrade till judarne i Antiokia i Pisidien:
»Till eder måste Guds ord först talas, men då I stöten det från eder
och icke ansen eder själfve värdige det eviga lifvet, se, så vända vi
oss till hedningarne» (Apg. 13: 46). Och i det heliga landet
nedkallade det vantrogna, förblindade folket själft öfver sig den af Herren
förutsagda straffdomen. Jerusalem blef alldeles i grund lagdt öde,
och af templet lämnades icke sten på sten. Folket blef upplöst, såldt
och förskingradt öfver hela jorden — där det ännu i dag flackar
omkring med vantrons täckelse för hjärtats ögon såsom ett tyst
vittnesbörd om sanningen af Herrens ord. Och den första ebreerförsamlingen
dog ut under loppet af ett par släktled.
»Från Jerusalem till Rom» — denna öfverskrift har man med
rätta gifvit åt Apostlagärningarna. Och därmed menas ej blott den
geografiska flyttningen af evangeliets tyngdpunkt från öster till väster,
utan det väldiga öfvergångsstadiet i den frälsningshistoriska utvecklingen:
att hedningarnes tider nu varda fullbordade (Luk. 21: 24).
Först inemot slutet — detta är den hemlighet, hvarom Paulus
siar i Rom. 11: 25 ff. — skall täckelset försvinna från Israels ögon
(2 Kor. 3: 14), så att de skola skåda upp till honom, som de stungit
hafva (Zak. 12: 10), och ånyo ropa: »Välsignad vare han, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
