Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Öfversikt af missionens äldsta historia - B. Den äldsta kristna kyrkans mission efter apostlarnes dagar - Lefvernets vittnesbörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 —
framför allt sträfvade efter att hedningarne skulle vinnlägga sig om
dylika gärningar. Det är lefvernets vittnesbörd, som redan till hälften
vunnit segern, äfven om hedningen ännu trotsar ordet.
Och såsom kronan på lifvets predikan lyser genom hela denna
tid blodsvittnesbördet under de romerske kejsarnes grymma
förföljelser. Ordet martyr, som egentligen betyder blott »vittne», har
däraf fått sin särskilda betydelse inom kyrkan. »De heliges tålamod
och tro» under alla lidanden, deras orubbliga hopp om seger och
glädje öfver att dö blef den allra starkaste missionskraften, så att
fångvaktare, bödlar, ja, till och med domarne vunnos åt Herren.
Martyrernas blod blef kyrkans utsäde, och hvarje dylikt nederlag
förvandlades till en seger.
I detta sammanhang bör vidare erinras därom, att, liksom
kyrkan genom katekumenatet sökte hålla vakt vid sin dörr, så höll hon
genom kyrkotukten vaksam uppsikt öfver tillståndet inom sina egna
murar, på det att icke otrogne kristne genom uppenbara synder,
för-nekelse eller annat ovärdigt skulle försvaga kraften af lefvernets
vittnesbörd inom församlingen.
Men här skulle säkerligen en noggrann betraktelse visa oss
äfven de svaga punkterna i den tidens mission, i det att man redan
under 3:e århundradet hörde klagomål öfver att de kristne började
att i yttre skick och bruk mera följa världslig sed — ett försvagande
af församlingens lifskraft, hvilket helt visst dolt sig under det goda
missionssyftet: att sålunda vinna flere, om motsatsförhållandet till
världen blefve mindre, och de heliga krafven icke gjorde brytningen så
svår. Men hvad som på detta sätt vanns, har ingalunda styrkt kyrkan
och ej heller påskyndat evangeliets seger, enär lefvernets vittnesbörd
försvagades, så att det ofta måste väcka förargelse hos de allvarligare
bland hedningarne.
Och inom kyrkan framkallas härigenom en söndring mellan
de vanlige världskristne, som mer och mer nöjde sig med ett visst
minimum, och dem, som åtrådde den heliga fullkomligheten och
därför började känna sig nödsakade att från världslifvet bege sig ut i
öknen, in i klostren, dit snart tusenden följde dem efter — en
söndring af den mest genomgripande betydelse för kyrkans hela följande
utveckling (ända till reformationen). Också för missionen får denna
söndring en säregen betydelse, i det att grunden därigenom lägges
till den uppfattningen, att den stora massan af vanlige kristne
inskränker sig till att vara passiva medlemmar af kyrkan och undandrager
sig ansvaret och arbetet för Ouds rike, under det att blott den mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
