Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - A. Den första tidens brist på missionsblick - Reformatorernas ställning till missionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 33 —
ofantliga områden finnas vilda och obildade folkslag, som lätt skulle
kunna lockas till Kristus, så framt man sände dit personer, som kunde
utså den goda säden. Och det finnes äfven trakter, som hittills varit
okända, och flera sägas ytterligare finnas, dit aldrig någon af våra
landsmän kommit — för att nu icke tala om den stora skara judar,
som lefva midt ibland oss, och många fler, som i själfva verket äro
hedningar under namn af kristne».
Visserligen gifves det äfven i våra dagar trogne lutheraner, som
icke kunna tåla, att det finnes brister hos vår kyrkas fader, och som
därför ur Luthers rika skrifter framdragit en hel rad utsagor till
bevis för att han både förstått missionen och efter förmåga verkat för
densamma.
Men vid närmare granskning visar det sig, att nästan öfverallt,
där Luther tolkar skriften och omtalar hedningarnes frälsning, syftar
han på de icke judiska folk, som hafva inträdt i kyrkan (»vi
hedningar», såsom han säger om sina landsmän). Och då han på ett och
annat ställe talar om ett vittnesbörd för då lefvande hedningar,
sträcker det sig icke längre än till den allmänna vittnesplikten för kristne,
som af annan grund bo tillsammans med hedningar. Det är icke
fråga om att draga ut eller sända någon ut för att förkunna
evangeliet för dem, som sitta i hedendomens mörker.
Nej, tvärtom finnas uttalanden, som bevisa, att reformatorerna
icke ens i principen egt någon blick för kyrkans missionsplikt.
Melanchton häfdar den åsikten, att missionsbudet i Matt. 28 gällde
blott apostlarne, icke kyrkan i kommande tider. Det antydes, att
evangeliet dels redan blifvit förkunnadt, dels ock (genom kristnes
tillfälliga beröring med hedningarne) blifver det, så mycket som är af
nöden. Luthers lära om nådavalet, enligt hvilken t. ex. turkarne
betraktas som Guds rikes förhärdade fiender, som äro hemfallne åt
djäfvulens våld, spelar därvid också in. Och reformatorernas förväntan,
att världens slut vore nära förestående, så att det blott gällde att
genomkämpa de sista vedermödorna, kunde också lätt bidraga till att
aflägsna tanken på särskilda, stora anstalter för Guds rikes utbredande.
Men om vi sålunda medgifva, att reformatorerna saknat blick
för missionen, så få vi dock icke glömma, att denna brist nästan med
nödvändighet följde af deras kyrkohistoriska ställning. De voro icke
(såsom Erasmus) kammarlärde, som kunde sitta och tänka sig till, hur
det borde vara — utan att det därför blef något resultat däraf. De
satte alla sina krafter in på verklighetens stora stridsfält, och där
hade Herren icke förelagt dem missionsuppgiften. Han
H. Ussing, Illustr. Missionshistoria. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
