Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - A. Den första tidens brist på missionsblick - Den lutherska ortodoxien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 37 -
»Inför Jesu Kristi domstol instämmer jag eder, I mån kallas
ärevördige hofpredikanter, högvördige superintendenter eller höglärde
professorer, och fordrar svar på följande samvetsfrågor: Jag frågar
eder, hvem som gifvit eder rätt att tolka Kristi befallning i Matt. 28
falskt? Jag frågar eder enligt Matt. 5, hvarför I icke visen eder som
världens ljus? . . . Hvarför öfvertalen I furstar och herrar att tro, att
hedningarnes omvändelse är outförbar i vår tid, då I ändock ej
någonstädes försökt det? Sägen, I hycklare, hvar i bibeln finnen I det
där ordet »outförbar» (unpraktizierlich)? ... Ve och åter ve öfver
eder, som icke viljen bidraga till att Guds rike kan blifva utbredt i
all världen!»
Men också detta rop förklingade för döfva öron. Då bröt
Ju-stinianus själf upp, drog i sällskap med några få vänner till Holland,
hvarest han dock mötte ännu större svårigheter, lät sig af svärmaren
Breckling i Zwoll vigas till apostel för hedningarne och afgick till
det holländska Guayana, där han snart fann döden, 1668.
Det torde knappast kunna förnekas, att Justinianus varit i viss
mån en svärmare, och de ortodoxes högdragna afvisande af hans
idéer härrörde ju påtagligen delvis af deras nitälskan för den rena
läran. De hålla på en laglig »sändning» och fordra, att Gud själf
skall gifva impulsen (men huru?). Men å andra sidan finnes all
sannolikhet för, att hans uppriktiga tro och glödande nit skulle lätt kunnat
ledas in på sunda vägar, så framt han blifvit förstådd, så att det med
fog kan sägas hafva varit den ortodoxa kyrkan, som dref honom till
svärmeri, därför att hon icke ville höra Guds röst.
Kyrkan hade ännu icke vaknat, men småningom få vi dock höra
flera stämmor vittna om, att Justiniani väckelserop icke ljudit alldeles
förgäfves. Här skola vi blott nämna tvänne dylika vittnen.
Den bekante Christian Scriver suckar i sin »Själaskatt»: »När
själen läser, att nitton delar af jordens krets —- så vidt man känner
denna — äro bebodda af hedningar, sex af muhamedaner och blott
fem af kristne, så sväller hjärtat öfver, tårarna komma i ögonen, och
själen önskar sig hafva en röst, som skulle kunna ljuda genom alla
världsdelarna, förkunna den treenige Gud och Jesus Kristus den
korsfäste öfverallt och uppfylla alla med hans saliggörande kunskap. Och
kan själen icke göra mera, så beder den med stor ifver och andakt
för de vantrogne hedningarne, judarne, turkarne och tartarerna, att
Gud måtte förbarma sig öfver dem. Den tigger och beder enträget,
att Herren i sin stora kärlek ville uppväcka lärare och apostlar, utrusta
dem med anda, kraft och gåfvor och utsända dem till de vantrogne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
