Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - C. Luthersk mission på 1700-talet - Danmark och Halle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 53 -
nom de politiska förhållandena saken sålunda; hedningarne började
ju blifva deras »nästa», och äfven om sinnet för mission i det hela
taget slumrade, så måste det dock därigenom vakna i några hjärtan.
Från luthersk sida höra vi under 1500- och 1600-talen blott
om ett par svenske konungars omsorg för lapparne. Vid 1700-talets
början blir det emellertid annorlunda, och det är Danmark, som har
äran af att därvid hafva tagit de första stegen. Från Danmark-Norge
utgingo under århundradets första mansålder till och med tre olika —
och af hvarandra oberoende — missioner, hvilka på flerehanda sätt
fingo väsentlig betydelse för evangeliets segertåg genom världen.
Att Danmark härvid kom att gå i spetsen, sammanhänger med
dess ställning som sjömakt. Därigenom stod det på förhand den
trans-marina utvecklingen närmare än andra lutherska land, och på 1600-talet
förvärfvade Danmark flere kolonier på andra sidan världshafvet,
nämligen 1620 Trankebar i Ostindien (genom Ove Gjedde), 1671 S:t
Thomas i Västindien (hvartill kommo 1684 S:t Jan och 1733 S:t
Croix) och ungefär vid samma tid Kristiansborg på Guldkusten vid
Guinea-bukten i Afrika. Danmark erhöll därför både ett ostindiskt
och ett »dansk-västindiskt och -guineiskt» handelskompani.
Den andliga kraften till missionen kom visserligen till största
delen från pietismen, men det vore dock en orättvisa mot den gamla
lutherska ortodoxien, om vi förbisåge, huru den utveckling till
missionssinne, hvars första frön vi sågo redan på 1600-talet, bar frukt
i denna riktning, redan innan den pietistiska lifsströmmen gjorde
sig gällande. Ty icke blott var Hans Eoede väsentligen oberörd
af pietismen, utan äfven impulsen till den indiska missionen gafs
icke af den pietistiske hofpredikanten, utan af Danmarks konung.
Fredrik iv torde nog icke få anses för en troende kristen.
Trots alla de loftal, som dåtida missionärer höllo öfver sin
beskyddare, envåldskonungen, var han en syndens träl, försummad som hans
uppfostran blifvit af fadern. Men otvifvelaktigt har han af sig själf
tänkt på den missionsplikt, som ålåg konungar äfven enligt ortodox
luthersk lära.
Allaredan som kronprins lär han hafva förundrat sig däröfver,
att icke från lutherska kyrkans sida gjordes några försök att omvända
hedningar. Då han blef konung, bad han sina hofpredikanter,
norrmannen Jespersen och den tyske Masius, att taga sig af saken. Men
det torde icke hafva funnits någon stor ifver hos dem. Först då
Lütkens blef hofpredikant, blefvo konungens idéer realiserade. F. J.
Lütkens, som var född i Lauenburg, hade förut i 17 år varit prost i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
